Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester greps ett ögonblick av en darrande, hoppfull
tanke, att felet inte låg hos henne själv utan hos de
andra. De voro säregna människor. Alla hade de på
något sätt blivit missräknade på sitt liv, och så hade
de dragit sig tillbaka till ett eller två rum i Esters
pensionat. Utanför familjen, lösslitna från de band
som i det mänskliga samhället betyda så mycket, kände
de sig nu som tillhörande en hemlig orden: de
ensammas orden. Inifrån sina fönster spejade de
misstänksamt på dem, som drogo förbi på landsvägen,
och i sitt hjärta avundades de dessa, att de gingo med
armarna omslingrande varandra. Kanske trodde de
också, att Ester hörde till de andra, och förstodo ej,
att hon var lika ensam som de, ja ensammare,
eftersom de funnit en tillfällig tröst i samvaron med detta
lönnliga samfunds bröder och systrar. Men så mindes
Ester Annies ord om, att det var hon som inte
hade några rötter i jorden, att det var hon, som levde
till och med skild från sina minnen och som därför
ej kunde ha något gemensamt med pensionatsgästerna,
vilka dock voro levande människor.
Då sjönk Esters hopp. Hon visste nu hemligen vad
priset var för att hon skulle vinna de andra: det var
inte bara att söka sina rötter till jorden, gemensam
för alla, hon måste också utlämna sig själv, gräva fram
sitt ensamma, längtande hjärta och låta dem bita i
det. Det var så man vann dem, de ville lukta sig till
ens blod, för att förbrödringen skulle kunna ske.
Men var hon inte även främmande för sitt hjärta,
liksom för människorna? Hon, som längtade efter män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
