Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade. Hennes pärlande skratt löste med ens den
trollbundna stämningen för de fyra vid bordet. Musiken,
som hittills varit tyst, började spela. Det var Rigoletto.
Ansgar gnolade lågt: ”Ack, som ett fjun så lätt...”
Men Stefan tyckte att Ester åter växte och svällde till
dess hon likt ett tungt block vilade mot soffan. ”Ack,
som ett fjun så lätt...” Vad var det för en tyngd,
som låg över Ester och som ständigt gjorde att han
till hennes nackdel måste jämföra henne med andra
kvinnor: Tyra, Annie, den lilla Rovnina och vad de
nu hette? Och denna afton, som han reserverat för
Ester, endast för henne, och som ju också tjänat till
att föra dem närmare varandra, slutade med att hans
tankar åter fylldes av Tyras bild. Den ensamma damen
där borta hade Tyras drag: de tunga ögonlocken, det
blida madonnaansiktet. Och nere på gatan gick en
ung flicka snabbt mot kajen, åter Tyra, hennes
hållning, hennes gång. Han strök sig lätt över ögonen för
att skjuta undan dessa bilder.
Ester stirrade bort mot trappern. Annies leende
ansikte dök upp där. Hon kom rätt i ljuset från
orkestern. Hennes ansikte var vitpudrat, så att hon
liknade en dödssjuk, men i detta vita glödde den röda
munnen. Hon fick syn på Ester, och medan hennes
kavaljer skaffade ett bord, gick hon ogenerat fram
till Ester och Stefan. Stefan blev icke förvånad, han
tog den lilla heta handen som räcktes honom och
hörde på hennes ursäkter.
— Mår ni bra nu då? frågade han med en blick
på hennes ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
