Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du har inte sovit i natt, sade Stefan och
betraktade oroligt sin vän.
— Ä nej, jag vet knappast var jag varit. Jag har
drivit omkring på gatorna från norr till söder och
tillbaka igen, och alltid fann jag mig plötsligt stående
utanför hennes fönster, som var öppet. Jag tyckte, att
hon andades och att doften av hennes ande nådde
mig där ute i mörkret. Då grät jag. En gång, när
jag stod där, kom en flicka fram och erbjöd mig sitt
sällskap. Hon var förgråten hon också, varför vet jag
inte, men tårarna hade gjort ränder i sminket. Hon
såg förskräcklig ut, då hon lyfte sitt ansikte mot mig,
under en grann och utmanande hatt. Det tröstade mig
litet. Jag var halvt virrig, och jag sade med ett slags
förnöjelse: ”Gråt över Annusjka, det är rätt.” Då gick
hon. Hon blev väl rädd, kan jag tro.
— Du måste vila, stackars vän, sade Stefan. Han
kände sig hjälplös inför denna resonerande sorg.
— Ge mig något då! Det vore snällt av dig.
Stefan gick ut efter sin väska, som stod i tamburen,
för att se, om han hade ett par pulver.
När han kom tillbaka, satt Ansgar alltjämt
hopsjunken i stolen, hans tunga huvud hade fallit åt sidan.
Stefan såg, att han var nära att somna. Tyst slog han
sig ned mittemot sin vän. Nu sov han verkligen. Hans
fula dvärgansikte fick i sömnen något barnsligt
rörande med de sorgset nerdragna mungiporna och de
rödkantade ögonlocken.
För Stefans inre syn döko åter ansikten upp. Men
nu var det inte längre patienterna, det var andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
