- Project Runeberg -  Fru Esters Pensionat /
284

(1927) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

människor han träffat för länge sedan och människor
han varit tillsammans med nyligen. Där skymtade
kvinnor: fröken Steen och Ester och Annie Hillgren
och Tyra. Fanns det en enda bland dessa, som skulle
stingas till döds av sin kärlek? Ingen! Jo, kanske
fröken Steen. Det nakna hjärtat, som Ansgar talat
om, fanns väl inte heller alltid hos de unga. — Tyra?
Hade inte hon prövats i elden, hade hon inte blivit
övergiven, men fortsatte ändå att leva, frestande nya
män med sina svarta ögon och sitt sensuella leende?
De benådade, vilka känna lyckan och sorgen till ett
övermått, som intet mänskligt sinne förmår bära, voro
ett fåtal. Och de voro benådade. Deras timmar voro
fyllda av händelser, ty det som försiggick inom dem
betydde allt. Så blev deras liv längre än andras, fastän
det alltid slutade så fort. Det var inte år man här
räknade med utan de tysta klappande minuter, då själen
blickar ned i den fördolda källa, varest fjärran
stjärnor, som intet jordiskt öga ännu skådat, spegla sig,
stjärnor liknande änglars ansikten, vilka sorgset le
över att de till sist fått veta livets hemlighet. Det
fordrades en händelse som denna för att vi skulle
rycka till och komma ihåg, vilka vi voro, att marken
vi stiga på är osäker, och att himmeln över oss kan
klyvas av en ljungande blixt. Vi glömde, vi glömde
därför att livets alla små detaljer klängde sig fast som
snärjande gräs vid oss. En gång måste vi ha vetat,
varför vi blevo till, varför vi satts i rörelse att vandra den
långa vägen. Någon måste ha viskat det i vårt öra.
Vid själva dödsbranten skulle vi kanske åter komma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:29:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fruestersp/0290.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free