Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varelse, av någol jättelikt väsende, som en dag skulle
störta genom en remnande jord. Därav ofriheten,
denna brist på förmåga att handla, att kunna vända
om och börja på nytt, som utmärkte nästan alla. Vi
sutto fast, hade vuxit in i varandra och kunde inte
röra oss utan att släpa alla de andra med. De få,
som slitit sig loss, hade förgåtts.
Stefans tankar irrade. Han orkade inte längre hålla
dem samman. Nu tänkte han åter på Ester och Tyra.
Denna tid, då han vacklat mellan två kvinnor, hade
hans entusiasm för sitt yrke och sina experiment på
ett oroväckande sätt svalnat. Och åter ertappade han
sig med en känsla av glad befrielse över att Tyra rest.
Avgörandet av hans öde hade kommit närmare.
Nu rörde Ansgar på sig. Han slog upp ögonen.
Medvetandet om sorgen hade icke slocknat i dem under
den korta sömnen.
— Jag går hem, mumlade han.
Stefan reste sig. De följdes åt nedför trapporna,
men Stefan kunde inte skiljas vid honom på gatan.
Han gick med honom upp i hans våning. I salongen
var allt överlagt med vita lakan som i ett likrum,
men Ansgars rum hade samma utseende som vanligt.
Stefan fick honom att lägga sig och ta in pulvren.
Sedan gick han tyst ut och stängde dörrarna efter sig.
När han steg ut på gatan igen i den sommarljumma
luften och omgavs av stadens bullrande liv, kom åter
känslan av kroppslig samhörighet med allt, som levde
och andades, över honom. Uppe i det tysta rummet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
