Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 75 —
hans ([smärtsamt).
Leonora!
leonora.
Ja, efter detta samtal med din syster, efter det
jag vet, att du har kunnat diskutera mig med henne,
med hvilken annan som helst; efter att du har oroat
dig för mig, undrat öfver mig, så . . . Jag kan inte
förstå det, Hans!
hans (häftigt).
Tror du icke det är mig obegripligt?... Men jag
kan inte hjälpa det, jag är icke mer än en människa.
Och du — har skenet emot dig. Kom blott ihåg,
hur nervös du varit på sista tiden, hur retlig och
ojämn till lynnet. Jag har gifvit akt på det —
naturligtvis — men icke tänkt vidare på det. Så en vacker
dag genom att se dig tillsammans med honom, se den
fullkomliga förståelse, den intima förtrolighet, som mer
än någonsin tycks råda er emellan; genom att höra
på andra människors helt naturliga kommentarier, så
plötsligt... Är det underligt, att man blinkar, när
man så där får ljuset i ögonen? (Leonora tiger. Hans
efter att ha väntat på svar.) Du värdigas icke försvara dig?
Leonora (reser sig upp).
Nej. Jag har i romaner och på teatern alltid
ansett det för något af det mest fantastiska, att en
karl, som natt och dag lefver tillsammans med en kvinna,
har henne bredvid sig sofvande och vaken, meddelar
sig med henne om allt och hör henne uttala sig om
allt, plötsligt kan finna på att »misstänka» henne. Nu
vet jag, att det kan passera. (Går långsamt mot dörren.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
