- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
2

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 (17 jan.) - En saga om skogen. Av Elsa Aschan f. Djurklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

EN SAGA 0M SKOGEN.

Av Elsa Aschan f. Djurklou.

Långt nere i Småland, där furorna stå
täta och höga, låg en gammal egendom
som hette Sunnansjö. Gården hade
funnits i många hundra år och
huvudsakligast gått i en släkt, ty fäder och söner hade
älskat den och ej velat skiljas från den.

Det var också en vacker gård. Stora
bygg-ningen låg alldeles ute på en udde i sjön,
och bakom och runt sjön lågo milsvida
furuskogar. I skogarna fanns gott om
vilt, ty älgar, harar, tjädrar, orrar och
morkullor trivdes gott i de djupa, täta
skogarna, där ännu ej yxan skoningslöst gått
fram. Runt omkring på gårdarna höggs
skogen ned, ty människorna behövde
pengar, och skogen gav mer än åkern. Därför
sparades den ej utan såldes obarmhärtigt
till de stora pappersbruken, som betalade
bra. Och inte bara de stora träden gingo
för yxan, utan också de unga togos, så
marken blev kal och ödslig.

Ägaren till Sunnansjö hade mången
gång, då han haft svårt att få ihop pengar,
blivit rådd att ta skogen. Men till att
börja med tvekade han, ty han älskade gården
ej mindre, än fäderna det gjort. Bekymren
togo dock pa honom, och mer och mer
tänkte han på, huru lätt det skulle gå aitt bli
dem kvitt, om han bara kunde besluta sig
för att sälja skogen. Naturligtvis kunde
han ej sedan behålla gården, ty då skogen
var borta, hade Sunnansjö så förändrats,
att han ej mer kunde känna detsamma
för stället som nu. Men tänk, att på en
gång bli fri från alla penningbekymmer!
— det vore ej litet värt!

Hans hustru tiggde och bad honom slå
bort alla sådana tankar. Hellre då knoga
och spara, bättre då jatt ha bekymren än
att mista sitt kära, gamla hem. Nej,
Sunnansjö skulle deras lille Nils ha en dag,
med skogen kvar.

Det var julafton, och Nils hade haft så
roligt. Många julklappar hade han fått och
många goda saker på sitt julbord. Nils
tyckte som så många småttingar med
honom, att julafton var den roligaste dag
på hela året. Först på morgonen vilken
fröjd det var, då far ropade på honom,
att nu skulle de ut i skogen och hugga
julgranar. Aldrig var det så vackert i
skogen som då! I dag låg snön tung på
grenarna, och Nils tyckte, att de stora,
vida granarna sågo ut som snögubbar,
som sträckte fram armarna, liksom ville
de skaka av sig snön. Far hade sett så
betänksam ut i dag, och när Nils skrattade
och nickade åt de väldiga snöjättarna och
frågade far, om det fanns en sådan här
skog till i världen med så många
underbara saker uti, suckade far och vände sig
bort men svarade ingenting.

När Nils fått sina julklappar, och sagt
god natt åt far och mor, som inte voro så
glada som vanligt på julafton utan sågo
vemodiga ut — mor hade oupphörligt
tårar i ögonen — gick han och lade sig.
När han just skulle somna, hörde han
Leif, sin hund och käraste lekkamrat, skälla
på gården, och då blev han så orolig,
ty han hade alldeles glömt Leif för allt
roligt i dag, så han måste äntligen gå ned
till honom och se, vad det var fatt. Han
kröp tyst ur sin lilla säng, tog kläderna på
sig och smög utför trappan. Nere i
förstugan tog han sin mössa, och kavajen samt
öppnade försiktigt porten och tittade ut.
Han ropade sakta på Leif, men ingen hund
kom. Han gick ut på trappan och skulle
just gå ned för den för att ta reda på Leif,
som kanske var utestängd och skulle
frysa ihjäl, om han finge ligga hela natten i
snön, då han fick höra en röst tätt
bredvid sig, som sade: »God kväll, lille Nils!»

Nils vände sig åt sidan förvånad, ty
han kände inte igen rösten och han
undrade, vem det kunde vara. Rädd var han
inte, ty rösten lät så vänlig, och han var en
modig pys, fast han bara var sex år. Men
då han tittade åt sidan, blev han så häpen,
att han nästan, trodde han drömde, ty en
liten tomte i grå vadmalskläder och röd
toppmössa stod bredvid honom och log
så vänligt åt honom och sade:

— Var inte rädd, lille Nils, jag är inte
farlig! Du har visserligen aldrig sett mig
förr, men jag har sett dig så många
gånger. Du vet nog, att varje gård har sin
tomte, som går och tittar, att allt skall stå rätt
till på gården. Jag är tomten från
Sunnansjö, jag. Här har jag varit i flera hundra
år, och jag har sett din far, farfar och
farfars far samt flere av dina förfäder som små
pysar som du. Alla äro de nu döda utom
far och du. Dem alla har jag älskat, ty
de ha varit goda människor och goda hus-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free