Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1 (17 jan.) - En saga om skogen. Av Elsa Aschan f. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bönder. Dig tycker jag särskilt mycket
om och jag vet, att om du en gång får
Sunnansjö, blir du en god husbonde och
sköter gården, det bästa du förmår, ty
du tycker ju om Sunnansjö, Nils?
— Ja, då, det gör jag, och visst skall
jag ha Sunnansjö en gång, svarade Nils.
Det har mor sagt; men varför har du
aldrig visat dig förut för mig?
— Det är julafton i dag, och då
visar jag mig ibland, om det är något
särskilt, som ligger mig på hjärtat. Och i
kväll har jag en alldeles särskild anledning
att visa mig. Vill du följa mig, Nils, så
skall jag visa dig många underliga saker,
och du skall få höra och se mycket, som
du aldrig glömmer.
— Jaa, svarade Nils litet tveksamt, nog
ville jag det, alltid, men det är väl
ingenting farligt, och du för mig väl hem igen ?
— Visst gör jag det! — inte vill jag dig
något ont! Du vet inte, att jag räddat
ditt liv en gång, när du bara var två
år gammal. Din barnjungfru hade lämnat
dig på ett ögonblick, och du traskade
genast ner till bryggan, och där lutade du
dig så långt över kanten, att du föll i
sjön. Men jag drog opp dig, jag, fast det
fick ingen veta, utan hemma trodde de allt,
du kravlat dig opp på egen hand. Och
många gånger då du t. ex. klappat
hästarna eller korna i hagen, har jag hållit i
dem, så att de ej skulle göra dig illa.
Jag häller av dig, Nils, och jag håller
av din far också alltsedan han var en sådan
där liten ljuslockig, yr pojke som du.
Nils räckte tomten sin hand, och så
vandrade de i väg. Hjärtat dunkade allt
litet fortare än vanligt på Nils, men han
ville försöka vara modig, ty far brukade
säga: »En karl skall vara en karl, om
han än är aldrig så liten.»
Först gingo de till ladugården, och Nils
hörde korna råma därinne.
— Ska vi gå in? frågade Nils.
— Ja, svarade tomten, jag får lov att
titta in till dem ett tag och se, att de få
vad de skola ha. Julafton ger jag dem
alltid mer hö än de annars få. Människorna
få sin julemat, och då skall väl djuren
ha det också, eller hur?
— Jo visst, tyckte Nils. Det var ändå
märkvärdigt, att han inte tänkt på det
förut. Han skämdes duktigt och, lovade sig
själv att aldrig glömma det någon julafton.
När de kommo in i ladugården, vände
alla korna på en gång på huvudena och
tittade på tomtefar och Nils, som kommo
med var sitt fång hö, som de tagit i
logen. Tomtefar fick springa många
gånger, innan alla fått, men det gick så fort för
honom, så snart hade ;alla små kossorna fått,
så mycket de kunde äta. De nickade
vänligt åt både tomtefar och Nils och tackade
för god julmat. Sedan kossorna fått,
skulla hästarna, grisarna och hönsen också ha
sin del, och ingen blev glömd. Nils var
förtjust. Så roligt hade han bestämt aldrig haft.
— Nu gå vi ut i skogen, sade tomten,
så ska du få se, men först ska vi ta en
kälke med säd och hö, och du ska få
hjälpa mig att dra.
Så lastade de kälken, och den blev så
tung, så Nils orkade inte få den ur
fläcken, men bara tomtefår tog i den, så gick
det så lätt.
Det var alldeles märkvärdigt, att
tomten kunde vara så stark som en jätte,
och ändå var han inte stort längre än
Nils. Det skulle allt, tänkte Nils, vara bra
att vara så stark.
De gingo nu förbi alla husen, som sågo
så mörka och dystra ut, ty det var sent
och folket hade redan gått till vila. Men
om ljusen voro släckta inomhus, så brunno
ljusen på himmelen så mycket klarare. Det
var så vackert. Månen lyste, stjärnorna
blinkade, och snön knarrade under
fotterna. Det var också julafton, och då bör
ju allt vara vackrare än någonsin.
Snart voro de i skogen. Nils kände igen
snöjättarna från förmiddagen, och de sågo
så underliga ut i månskenet, att Nils drog
sig närmare tomtefar, ty han var allt litet
ängslig.
— Var inte rädd, sade tomten
lugnande. De äro dina vänner allihop, och de
vänta sig mycket av dig, Nils.
Nils tyckte det lät konstigt, och frågade,
vad han kunde göra dem för gott.
— Jo, sade tomten, du kanske har hört,
hur de hugga ned skogen runt omkring
oss? Det är nu snart endast Sunnansjö,
som har sina skogar kvar, ty grannarna
häromkring ha huggit rubb och stub.
Snart kommer yxan till våra skogar också.
Din far har svårt efter pengar, och skogen
är värd mycket pengar, ser du. Därför
tänker din far börja hugga hela skogen på
nyåret.
— Ska far hugga ned hela skogen ?
utropade Nils, bara för att han ska få
pengar! Det är inte sant, säg, det kan aldrig
vara sant? (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
