Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 (31 jan.) - * Skymningsprat. Av Anna Tengstrand - Sandviks-Barbro. Av Greta-Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är mammas tur att önska, och det blir,
att hennes små
Alltid, alltid på Guds vägar varje stund må
framåt gå,
Uti allting se Guds kärlek, då blir vägen som
en gång
Emot paradis i solsken under tack och
jubelsång!
Anna Tengstrand.
––
S AN DVIKS-B ARBRO.
Av GRETA MAJA.
Ett stycke in i skogen ligger Gransjön. Den
har en långgrund och sandig vik, som heter
Sandviken. Vid dess strand ligger en liten
vitrappad stuga. Där bor Barbro.
Sandvikstugan äges av Barbros mormor,
»mor Olsson i Sandviken». Hos henne har
Barbro bott, sedan hon var tre år, nu är hon
åtta. Barbros föräldrar äro döda, och hon
minns dem inte. Mor Olsson har bott i
Sandvikstugan i många år. Med dagsverken,
bärplockning och försäljning av ägg, vispar och
nypon har hon förtjänat sitt och fem barns
uppehälle, sedan mannen genom en
olyckshändelse rycktes bort. De egna barnen äro
vuxna och äro duktiga människor, men nu
har hon Barbrotösen att dra försorg om. I
trakten är mor Olsson eftersökt till allehanda
arbete för sin duglighets skull. Från morgon
till kväll arbetar och strävar hon i vävstol, i
ladugård och på åker, fast hon snart närmar
sig de sextio. Tystlåten och ordknapp är
hon; den, som lever i ensamma skogen, blir
sådan. Men när hon någon gång ler mot
Barbro, lyser hela hennes sträva, bruna
ansikte, och då ser hon hjärtegod ut.
I Sandvikstugan finns bara ett rum, men
det är stort. Från ena hörnet skjuter en
spiselhäll långt fram i kammaren. På den
öppna härden flammade brasan förr om
vinterkvällarna, men så följde mor Olsson med
sin tid och lät mura in en svart och ful
järnspisel, som tog bort platsen för härdens
muntra brasa. I fönstren stå bloddroppträd,
balsaminer och geranier i krukor, och i en
ansjovisburk har Brabro sin plantering. Vid
éna fönstret står vävstolen. I hörnet har
mormor sin dragkista, byrå säger stadsfolk, med
blå glasvaser ovanpå. De vaserna vill Barbro
gärna låna, då hon under vår och som-
mar kommer från täppan eller skogen med
händerna fulla av blommor. Men det säger
mormor nej till, hos är så rädd om dem,
hon tar fram muggen med »åt en snäll flicka»
på, och i den får Barbro sätta sippor,
vi-vor, daldockor, nattvioler eller vad det kan
vara.
Omkring stugan ligger en liten täppa. Där
finns åker med råg, havre och potatis, just
så mycket, att det räcker åt stugans
invånare, och så att kossan och hönsen i det grå
fähuset också få sin del. I täppan växa
dessutom tre körsbärsträd, ett äppleträd och fyra
krusbärsbuskar, där är också plats till ett
blomland, där blåduvor och ringblommor
om sommaren fröjda ögat.
Barbro går i småskolan.’ Hon har lång
skolväg: först stigen genom skogen, så
byvägen över Berg, Lida och Grindby, stora
bondgårdar, och sedan kronans breda landsväg
förbi gårdar och stugor fram till skolhuset,
gulbrunt och litet, bredvid den vita kyrkan.
Från slutet av november till början av mars
har Barbro skollov. Barbro tycker
om skolan, allt som rör den är roligt. Det
är roligt att se »fröken» stå på trappan
och nicka »godmorgon», det är nöjsamt att
leka på den stora, sandade gårdsplanen, fast
pojkarna nog äro retsamma mot töserna
ibland. Och så allt man får höra och lära!
Hur mycket nytt och märkvärdigt och
vackert också har ej bibliskan, psalmboken och
läseboken, de tre böcker Barbro äger, att
förtälja? Bibliskan berättar om Josef och
hans många stygga bröder, om Farao, som
bodde i en stor stad så långt, långt borta och
som drömde så lustigt, och om Israels barn,
som vandrade över den oändliga slätten av
sand, öken kallad, med Kanaan vinkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
