Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 (31 jan.) - Sandviks-Barbro. Av Greta-Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid synranden. — Sin psalmbok är Barbro
särskilt glad åt, för den är så vacker att se
på. Den har tillhört Barbros mor, hon fick
den på sin bröllopsdag. Två änglar med
blida anleten och rosor i famnen äro intryckta
i guld på pärmens röda läder. Och i boken
står verser, som handla om allt högtidligt
och vackert.
Det hade kommit sommargäster till Berg
från den närbelägna staden, två systrar:
fröken Emilie, som hade grått hår och styrde
med hushållet, och fröken Eleonore, som var
yngre och som för det mesta satt på
verandan och broderade. De bodde ute på Berg
hela sommaren.
En dag på försommaren, när mor Olsson;
klappade kläder i viken och Barbro satt på
trappan och lekte med Kisse Måns, katten,
kommo stadsfröknarna över stättan in i
täppan.
— Goddag, sade de till Barbro. År mor
Olsson hemma?
Barbro sprang efter mormor. Fröknarna ville
be mor Olsson komma och hjälpa dem med
tvätt en dag. Det blev lovat, och Barbro
skulle få följa med för att slippa vara ensam i
stugan, och på det sättet blev Barbro bekant
med fröknarna.
Ofta under sommaren träffade Barbro dem;
än skickade mormor henne till dem med
bär, som de tingat, än bar Barbro till dem
förklädet fullt av näckrosor, som hon plockat
när hon varit med mormor ute på sjön i
ökan, och än var hou bjuden att komma och
stanna hela dagen. Ofta talade fröknarna
om staden med de höga husen, de granna
bodarna och de fina kyrkorna, staden, där
de själva hade sitt trevna men tysta hem,
där de gärna skulle ha en sådan munter
liten en som Barbro att liva upp de tysta rum
men.
En dag i slutet av augusti höll mor Olsson
på att bärga in havren från -åkern. Hon
band ett rep om så många kärvar hon orkade
bära, tog repet över axeln, fick bördan upp
på ryggen och bar den så in i logen. Det
var styvt arbete. — Det knarrade i stättans
mossiga störar, det var fröknarna från Berg,
som kommo. Mor Olsson fortsatte med
arbetet, som om hon inte märkt dem.
— Godafton, mor Olsson! sade de.
— Goafton! Det ska bli att resa hem snart,
har jag hört, sade mor Olsson.
— Jo, vi har tänkt det.
Det blev tyst en stund, mor Olsson styrde
med sitt.
— Vi har just liksom ett ärende, sade
fröken Emelie, vi har tänkt att be mor Olsson att
få ta Barbro med oss till stan. Se, vi har
fäst oss så vid henne.
Mor Olsson sa ingenting, Fröken Eleonore
lade sitt till:
— Vi har tänkt att låta henne gå i den
bästa skolan i sta’n, och vi ska vara så rädda
om henne. Det kan bli till flickans fördel,
hon kan få lära så mycket.
— Om somrarna kommer hon hit ut, och
mor Olsson kan ju hälsa på henne var lördag,
när mor Olsson är i sta’n på torget, sade
fröken Emilie.
Mor Olsson stod med repet i handen, tyst
och tvär, ingen kunde se, vad hon tänkte.
— Nog kunde det bli gott för tösen, sa
hon till sist, och jag har ingen rätt att
undanhålla henne från lärdom och fördelar, som
hon nu ska kunna få. Det går ju an att
försöka, om hon trivs, och om fröknarna trivs
med henne.
Barbro blev synlig borta vid stugknuten.
— Barbro du, kom hit! ropade mormor.
Så var det då bestämt, att Barbro skulle
följa med fröknarna till staden, bo i deras
fina hem och gå i den stora skolan.
Barbro var mycket glad och trodde, att
alltsammans skulle bli bara roligt. Mormor gick
tyst omkring och styrde Barbros kläder i
ordning. Barbro stod bredvid, när mormor lade
in dem i en korg. Mormor lade armen om
henne och sade:
— Och du ska resa ifrån mormor nu, du
Barbro?
Barbro gick tyst ut och satte sig på
trappan. Hon såg sig omkring. Kisse Måns strök
sig mot henne. Hon hade inte tänkt på,
det, att hon skulle skiljas från allt hemma;
mormor, stugan, ringblommorna, fähuset med
hängbjörken över, hon skulle inte få se dem
på länge.
Dagen för avresan kom. Barbro grät
mycket, när hon sade farväl till mormor vid
stationen. Hon snyftade ännu, när tåget efter
en halvtimmes färd blåste och strax
därefter rullade in på stationen i staden.
Barbro hann inte se mycket av staden, när
hon den kvällen trött och halvgråtande
traskade vid tant Eleonores hand till tanternas
hem tre långa trappor upp i ett stort hus.
Ett bullrande virrvarr av människor, hästar
och vagnar förnam hon, och så, vart hon
vände ögat, grå stenar, inte ett grässtrå, inte
en blomma, intet lite mossa en gång.
(Forts.)
-i3&-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
