- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
18

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3 (31 jan.) - Gubben på berget. Av Gudrun Spanne. Illustratör: Gerda Tirén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

massor av degklumpar i munnen, och smöret
var inte ordentligt kärnat, utan var fullt av
saltkorn. Han sväljde tappert, för gubben
tittade på honom, men ansiktet förvreds
under det han åt.

— Vad är det med dig, sade gubben.
Mår du inte bra?

— Inte så värst, sade Sven.

— Jag trodde du var van vid sådant?

— Ne-ej då — inte hos min mamma inte.

I detsamma kommo några hagel hoppande

ner på Sven. Och när han tittade upp, såg
han ett stort moln, som hängde över
matbordet, ty det fanns bara några bjälkar istället
för tak. — Sven tyckte det var kusligt.

Gubben bjöd honom smaka på de varma
rätterna, men det fanns varken kniv eller
gaffel eller eked att äta med.

Det här var ett rysligt hus, tänkte Sven.
Tänk, om vi hade det så hemma, då skulle
jag inte vilja vara kvar där en enda
dag — om plättarna vore råa inuti och–

— Hör du, din drummel, sitt inte där och
tänk illa om mitt hus. Du är minsann inte
bättre själv.

Men då blev Sven så rädd, att han
störtade upp från bordet och sprang allt vad han
orkade ut genom dörren — ner för berget

— framåt vägen. När han hade sprungit
mycket länge, mötte han en flicka med en
mjölkstäva i handen. Han stannade flåsande
framför henne och sade:

— Va-ar så snäll o och säg mig va-var
Valhallavä-gen är?

Men flickan skrattade: — Jaså, sade hon,
du du hör till »de där».

Sven blev ond. Hur kunde hon våga,
tänkte han. Han var 10 år och gick i
storskolan — och så kallades han »de där».

— Jag menar, fortsatte hon, de halvfärdiga
gökarna. Då tittade han nedåt fotterna.
Så han såg uti Klädd i nattskjorta och
med bara en toffel på och ingenting på
huvudet och mors ylleväst.

— Jag förstår, att du har varit hos
gubben, som aldrig blir färdig, sade flickan.
Men det skall jag säga dig, att det är en
ryslig gubbe, och om du hör till hans vänner,
så får du inte roligt här i världen.
Ingen vill ha med dig att göra. Jag vill
inte gå tillsammans med dig. — Och så
försvann hon.

Gråten satt som stora äppelbitar i halsen,
på Sven, och det blev alldeles svart för
ögonen, och så började han att treva sig
fram till Vallhallavägen.

— Om jag bara vore hemma, så skulle

jag laga alla mina leksaker och aldrig göra
något halvfärdigt mer, tänkte Sven.

— Miau, miau, miau, sade någon alldeles
bredvid honom. Där sutto 8 kissar — en
mamma med sju ungar — i en ring omkring
honom och tvättade sig.

Tänk, att det nu var tid att göra
morgontoalett, och Sven som inte hittade hem till
Valhallavägen! Nu kunde Sven inte hålla
ut längre. Tårarna tillrade som ärter ned
för kinderna hans.

— Se, så pojken lipar! sa’ en liten
kattunge.

— Stackare, det är väl för han inte kan
slicka sig ren, sade en annan.

— Folk i allmänhet tycker inte om vatten,
sade kattmor. De tvätta bara ansikte och
händer, men fotterna bry de sig inte alls om.

— Hu då! sade de 7 små ungarna, sådana
snuskepellar.

— Var snäll och säg, var Valhallavägen
är, bad Sven snyftande.

— Det är ett mycket bekant namn, sade
kattmamma, för jag reser in var morgon
med mjölksurran till Valhallavägen. Jag
ligger och värmer hennes fötter i kärran,
och för det får jag och barnen mina en skål
mjölk, när jag kommer hem. Jag går just
och väntar på henne här.

— Tror du, jag kan få fara med? ropade
Sven.

— Inte omöjligt. Det beror på.

— Jag ger henne min sparkboll, sade Sven.

— Den, som inte är lagad! jamade
kattmamma.

— Den, som inte är lagad! upprepade
de 7 små ungarna.

— Ja då kan hon få min drake.

— Som inte är halvfärdig en gång —
inte . halvfärdig en gång, inte halvfärdig
en gång, sade den ena efter den andra.

Men då dånade det genom den klara
morgonluften, och det skramlade som av
bleck och koppar, och kissarna spetsade
öronen:

— Där ha vi den snälla surran! — Där
ha vi den snälla surran! — Där ha vi den
snälla surran! — Där ha vi den snälla
surran! — ropade man i åtta olika omgångar.

Men då vaknade Sven, ty det hela var
bara en dröm Han var ångande varm
av drömmens fasa men så lycklig att vara
hemma.

Han sprang ur sängen och började strax
att limma hop tennsoldatslådan. Och sen
lagade han sparkbollen, och när man kom
in för att väcka honom, var just bollen färdig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free