- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
22

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 (7 febr.) - Kvastgumman. (Lek). Av Berta Mahlberg - Sandviks-Barbro. Av Greta-Maja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

exempel, kunde jag ej tänka på annat
än: »huru många karameller månne det
skall finnas’i min julhög?» I dag borde
jag dock kunna min läxa, ty jag har
läst duktigt och i går kväll smällde jag
mig med boken tre gånger i huvudet,
och i natt hade jag den under dynan.
Hör om jag kan! 1-7 är 7, 2-7 är 14
o. s. v.

Greta (avbrytande): Ser du! Där sitter
en gammal gumma. Hon tycks vara
så trött och sorgsen, men snäll ser hon
ut — alldeles som gamla mormor. Jag
vill hälsa på henne. (Niger). Gog
morgon, gamla moster! Få vi bära din
risknippa? Den är ju alldeles för tung för
dig.

Gumman: Tack min lilla flicka! Gud
signe ditt goda hjärta! Men mycket för
tung är den även för dina späda skuldror.
Dessutom måste jag bära dessa kvastar
till .... gatan, och er väg leder troligen
åt annat håll!

Anders: Visst icke! Vi gå i skolan
vid .... gatan! Det passar ju riktigt
bra, att jag tar mosters börda på min
rygg. Den här gossen orkar nog! Tag
du — Greta — mina böcker och min
bulle, så slänger jag bördan på ryggen.

Greta (viskar åt Anders): Ska vi icke
ge bullen åt gumman, kanske hon är
hungrig.

Anders (nickar bifallande).

Greta (till gumman): Vill icke moster
hava Anders’ bulle, han orkar ändå icke
äta den i skolan, ty vi fick välling, just
innan vi gingo hemifrån.

Gumman: Tack, tack kära barn! Ni
äro ju små änglar, som Gud sänt
till min hjälp. Jag har icke ätit en bit
sedan i går middag. Den sig förbarmar
över de fattiga, lånar åt Herren. Gud
löne eder, kära barn!

Greta (för sig själv): Ingenting ätit
sen i går middag! Stackars, stackars
gumma! Månne hon ens har någon, som
kokar julgröt åt sig! — Nu vet jag! (Till
Anders): Mamma gav mig i går den här
blanka slanten (drar upp den från fickan)
att köpa julklappar för, och jag har så
funderat på vad jag skall köpa för den. Ja,
det har riktigt gått runt i huvudet på mig.
Men nu vet jag, vad jag gör. Slanten
är min egen, och jag får göra med
den, vad jag vill. Jag skänker den åt
gumman. (Smyger hastigt penningen i
gummans kappficka). (Till gumman).

Det var bara julbocken, som gömde
något i din ficka. Men nu måste vi gå,
annars kommer vi för sent till skolan.
Får jag leda dig, snälla gamla moster?
(Hjälper upp gumman).

Anders (tager kvastknippan på ryggen):
Se så, nu bär det av!

(Under gåendet sjunga barnen):

»Vi äro den morgon som gryr för vårt land,
Dess kommande dag är ju lagd i vår hand,

Vi äro dess grönaste åker i knopp,

Vi säddes i kärlek och blomma i hopp.

Väx än en liten tid
Vårt sköna land i frid;

Vi komma, vi komma att strida din strid,

Att bära din börda och bygga ditt hus
Med fädernetro och med nutids ljus!

Så vandra vi ut från vår hemgårds grind
Som asparnas fjun uti vårarnas vind.

Vår fader i himlen, som leder vår färd,

Han sörjt för vår rot i den villande värld.

Stig högt, vår glada sång,

Som klara källors språng;

Vår tid, ja vår tid skall ock komma en gång.
Vi vandra i väntan; vår bön skall bli hörd,

De blommande ax skola bära sin skörd».

Sandviks-Barbro.

Av Greta Maja.

Forts. o. slut fr. föreg. n:r.

Dagen därpå tog tant Eleonore Barbro med
sig ut i staden. Gata upp och gata ned
gingo de, tittade på skyltfönstrens grannlåt,
böjde huvudena långt tillbaka och beskådade
kyrkornas höga torn och räknade
husvåningar. In i butikerna gingo de också;
Barbro fick både klädning oöh hatt och fick
välja bland leksaksbodens härlighet och taga
vad hon önskade. Men ändå var Barbro inte
glad, iändå gick hon tyst. Tanten
undrade däröver, men trodde, att allt det nya
så upptog hennes blickar och tankar, att
hon ej kom sig för att säga något; neg och
tackade för det han fick, gjorde hon.

Barbro gick och funderade. Nej, så hade hon
inte föreställt sig staden! Vacker och glad
i många färger, så hade hennes inbillning
tecknat den. Men allt hon såg, fann hon fult
och grått och dött i de raka, stenlagda grå
gatorna, de höga husen, som skymde bort
himlen, sågo mörka och dystra ut, och deras
fönster liknade arga ögon.

— Finns det inga blommor eller några
träd i sta’n? frågade hon plötsligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free