Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 (14 febr.) - Julminnen. Av E— von —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julminnen.
Av E— von —n.
— När blir det jul riktigt? frågade
Gunnar.
Han hade i flera dagar hört talas om
julslakt och julbak och allt möjligt, som
stötte på jul-, men han tyckte ändå inte,
att det var, vad han mindes julen
borde vara.
— Det blir när julgranen kommer,
förstås! svarade Lisa med äldre systers hela
överlägsna visdom. Minns du inte, hur
gamle Johan brukar komma inklivande
i salen på julafton strax efter frukosten
med julgranen, och så få vi börja klä
den. Då är det riktigt jul.
— Hur långt är det till dit då?
— Fyra dagar.
Gunnar såg ut, som han inte riktigt
kunde göra klart för sig, hur lång
tidrymd detta var, men med de sju årens
överlägsenhet framför Gunnars fyra,
skyndade Lisa att förklara saken för honom.
— Ser du, det är precis så att du kan
räkna da’n för da’n på din ena hand,
en dag för vart finger, och när du
kommer till tummen, så är det julafton!
— A, är det så länge!
— Det är inte läoge, Gunnar lilla,
sade mamma, tänk, så mycket vi ha kvar
att göra — baka pepparkaksdiur till
julgranen och klippa papper att klä kara
meller med och göra färdiga alla
julklapparna och lacka in dem. Hur går
det med penntorkarn?
Gunnar höll på att med mycket
besvär egenhändigt sy en penntorkare till
pappa, han ville inte vara sämre än
Lisa, som helt viktig satt och sydde
på en liten matta, som pappa skulle
ha att lägga under bläckhornet.
— Ja, se jag tycker det är så
tröttsamt att sy, när inte mamma läser högt
något roligt för oss, förklarade Gunnar
och gäspade och sträckte på sig.
— Nej, läsa högt hinner jag visst inte,
jag har också mycket, som måste vara
färdigt till jul, sade mamma och sydde
av alla krafter, men kanske jag kunde
berätta något för er, om ni äro mycket flitiga.
— Ja visst, ja visst, mamma lilla!
ropade både Lisa och Gunnar ivrigt.
— Ja, det var ingenting så
märkvärdigt jag har att berätta er, jag kom bara
att tänka på, vad jag som barn brukade
anse vara det säkraste tecknet på att
julen verkligen kommit.
Som ni kanske minns, var morfar då
kyrkoherde i en stad uppe i Norrland.
Det var första året vi bodde där, och
klockan var ungefär sex på julafton.
Köksan skulle just börja koka julgröten,
då hon hörde, att någon mycket sakta
steg in genom dörren. När hon vände
sig om, såg hon, att det var en liten
lappgubbe i skinnpäls och topphuva.
Dä hon frågade honom, vad han ville,
svarade han mycket ödmjukt, att det
var visst nytt folk här nu, men förra
kyrkoherden hade alltid brukat ge honom
en krona på julafton. Och därför så —.
Ja, morfar gjorde så med, den lille
lappen fick en krona, han blev bjuden på
julmat också, men det ville han inte ha,
utan sedan han utöst sig i tacksägelser
och välsignelser, tassade han bort lika
tyst som han kommit. Sedan sågo vi
inte alls till honom förrän nästa
julafton vid samma tid, då han lika sakta
kom in i köket och avlägsnade sig på
samma sätt, när han fått sin krona. Och
sedan upprepades detta under alla de år
vi bodde där uppe.
Vi varken hörde eller sågo det minsta
av honom under året, men när klockan
nalkades sex på julafton, kunde vi vara
vissa att, om vi lade märke till det,
höra stora gårdsdörren åt gatan knarra.
Sedan var det tyst en stund. Det
hördes inte, när han i sina mjuka
skinn-pjäxor tassade över gården. Var det en
köksa, som varit hos oss i ett par år,
vände hon knappt på huvudet, när
köksdörren öppnades, hon visste så vfil, vem
det var, som stod där borta. Hans
tacksägelser och välsignelser voro lika varma
och överflödande för varje år, då han
fått sin gåva. Vi skulle mycket ha
saknat honom, om han inte kommit, ja,
jag tyckte, som jag sade er, inte riktigt
att det var jul, förrän den lilla
lappgubben nedkallat välsignelse över oss.
— Var tror mamma, att han bodde?
frågade Lisa.
— Han flyttade nog omkring med
sina renar uppe i någon fjälltrakt,tänker jag.
— Hade han julgran däruppe?
undrade Gunnar.
— Nej, säkert inte, lapparna bo i
kåtor, som se ut som små tält, och där
inne ha de säkert inte rum för någon
julgran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
