Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 (14 febr.) - Julminnen. Av E— von —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men hur blev det jul för honom då?
Gunnar såg höj/st fundersam ut.
— Det finns nog många fler än
lapparna, som få fira jul utan julgran, lilla
Gunnar, sade mamma.
o >
— A!
Både Gunnar och Lisa sågo mycket
förvånade, nästan litet tvivlande ut.
Men i detsamma stack jungfrun in
huvudet och sade, att gumman Rasks
flickor stodo därute och bådo att få tala
med frun.
Gumman Rask var en fattig
soldatänka, som med sina barn bodde i en
liten stuga långt ute på den stora slätt,
vid vars gräns Lisas och Gunnars hem
låg. De bodde vackert och lummigt,
fast någon riktig skog hade ej heller de
på nära håll, men där ute var det
mycket ont om träd.
De kände nog gumman Rask, hon
brukade ibland komma och hjälpa till
i tvätt och slakt, och då brukade alltid
mamma skicka med henne något hem
till barnen, men dessa hade de inte sett,
och de skyndade att släppa sina arbeten
och följa mamma ut i köket.
De små flickorna, varav den yngsta
var ungefär av Lisas ålder, sågo rätt
blyga och bortkomna ut och hade litet
svårt att komma fram med sitt ärende,
men till sist gick det.
De hade aldrig haft någon julgran
och ville så rysligt gärna ha en — och
mor trodde, att kanske kapten på
Eke-berga skulle vilja låta dem få en gran
— bara en liten, liten en!
Aldrig haft en julgran! Lisa och
Gunnar stodo stumma av häpnad. Det
fanns då barn så nära dem, som aldrig
haft någon, och de väntade knappt på
mammas uppmaning för att rusa in och
fråga pappa.
Ja, pappa gav gärna sitt samtycke.
Då deras egen gran hämtades borta i den
stora skogen, skulle det i år även få tas
hem en litengran tillgumman Rasksflickor.
Och mamma sade åt sina barn, att
nu fingo de också tänka på att de
fattiga barnen hade något att klä den med.
Ja, det förstås! Lisa och Gunnar
kände sig mycket viktiga, då de plockade
i hop i en stor påse av vad de själva
skulle ha till sin gran — både
peppar-kaksdjur och karameller och äpplen och
annat. Lisa i synnerhet njöt riktigt av
att få lägga i hög till barnen och frå-
gade för var sak: — tror inte mamma, de
bli bra glada åt det här? Och vad tror
mamma, de säga om pepparkaksdjuren?
Gunnar hade egentligen haft meet lust
att smaka själv på sakerna, men fann
sig i att hjälpa syster att packa in dem.
När de små flickorna sedan på
julaftons morgon kommo för att hämta sin
gran och fingo all den andra härligheten
med, strålade deras ögon av förtjusning.
Men Gumman Rask var en
förståndig mor, som inte bara lät sina barn ta
emot gåvor, utan lärde dem att ge igen,
när det stod i deras förmåga. Och på
påskafton stodo de åter ute i köket på
Ekeberga med ögon inte mindre
strålande än på julafton. Nu hade de med
sig en korg med påskägg till Lisa och
Gunnar, som deras egen höna värpt och
de själva med blåelse målat streck och
stjärnor på.
Vad Gunnar och Lisa blevo förtjusta
och vad de tyckte, att de äggen
smakade gott!
Och när nästa jul kom, påminde de
sin pappa om flickorna Rasks julgran.
Detta blev sedan en vana, så att
Gunnar och Lisa brukade säga till varandra,
att det var som med mammas lilla
lappgubbe — det var inte riktigt jul, innan
gumman Rasks flickor varit och hämtat
sin lilla julgran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
