- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
34

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 (21 febr.) - Dockan berättar. Av Karin Jensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dockan berättar.


Av Karin Jensen.



                        (Forts. o. slut fr. föreg. nr.)

En dag satt barnens mamma inne i vår
barnkammare, höll Erik i knäet och tittade
på hans lilla runda ansikte. Och rätt som det
var, sade hon:

— Nu ha vi snart sommaren här, — se
så mycket fräknar Erik har fått på sin
näsa!

Då skrattade Erik och plirade först med
det ena och sedan med det andra ögat för
att själv kunna titta på sin näsa. Men
Margit började hoppa och dansa och ropade:

— O, så roligt! Sommar’n är här. Då
få vi fara på landet.

Det gjorde vi också. Jag satt i hatt och
kappa med blå sjömanskrage på Margits
arm, och hon stod uppe på ångbåtens däck.
Och solen sken på de vackra, vita fåglarna,
som skreko och kretsade omkring oss,
klockan ringde, båten begynte bullra och rörde
upp stora vitskummiga vattenvirvlar. Så foro
vi långt, långt utåt skärgården; det var sena
kvällen, när vi kommo fram.

Det var mycket roligt att ligga på
sommarnöje. Barnkammaren var nog
hemtrevlig, men jag hade börjat litet smått längta
efter mera omväxling. Därför hade jag
också stiftat bekantskap med Molly, en mycket
klok elefant, och Lillebror, en brun apa i
röd jacka med guldknappar. Dem rådde
lille Erik om. I början stötte jag mig nog
en liten smula på att Molly hade snabel och
Lillebror svans, men det vande man sig ju
snart vid, när de voro så hyggliga och
väluppfostrade för övrigt. Molly var mycket
stött över ett litet runt hål, som hon hade i
ena sidan. När Erik stack en nyckel dit
in och vred om några varv, kunde han
spatsera fram på golvet, svänga med
snabeln och säga »pi-ip!» Men det var inte
alltid han var hågad, det sade han en gång
till mig i förtroende.

Ute på landet fick jag ännu flere goda
vänner. Margit brukade sätta mig nere i
gräset i min egen lilla korgstol, och där
hörde jag blåklockorna sakta ringa och
kände de mjuka stråna och stänglarna vaja kring
mitt ansikte. Och sällskap hade jag av så
många granna fjärilar, små nyckelpigor och
humlor, och alla hade så mycket att
berätta om sina hushåll och om hur bråttom
de hade. Och sädesärlan kom trippande,
när hennes småbarn unnade henne en
ledig stund, och hon kände mycket väl till
Margit och Erik, som brukade kasta
brödsmulor åt henne från verandan, och sade,
att hon var glad åt att de kommit tillbaka
den här sommaren också.

Men en afton, då det redan hunnit bli en
smula skumt och fuktigt, kom det
framhoppande till min stol en stor, grön padda.
Hon var icke vacker, men hon hälsade så
vänligt och hade så goda, klara ögon.

— Kära lilla docka, sade hon, jag
kommer till dig, därför att jag är så ledsen.
Kan du tänka dig, att nyss, när jag skulle
ut och ta’ min vanliga lilla aftonpromenad,
så mötte jag er lilla Erik, och han blev
rädd för mig och skrek till och sprang ur
vägen. Han tyckte väl, att jag var fasligt
ful, kan jag tro, och det är jag ju också,
helst om jag jämför mig med dig, lilla
docka. Men det kan jag ju inte rå för, och
nu ville jag bedja dig vara så snäll och
säga åt barnen, att jag tycker det är så
tråkigt, att de skola vara rädda för mig.
Jag vill dem bara väl och sitter ofta
bakom min mossiga sten och har roligt åt
deras lekar.

Jag tröstade den snälla paddan så gott
jag förmådde och lovade göra vad jag
kunde. Till min glädje hittade jag i min väskka
ett russin; det lade jag i paddans lilla gröna
hand, när hon sträckte fram den för att
säga adjö. Och så hoppade hon helt belåten
sin kos.

Så en mulen och blåsig dag blev det upp-
och nedvänt i hela huset, jungfrun plockade
ihop leksakerna, den stora kofferten
gapade — och den slukade både elefanten, apan
och mig. Jag fick en schal virad omkring mig
och en liten kudde nedstucken mellan mig
och Molly — elefanter ä’ litet klumpiga av
sig, ska’ jag säga, hon kunde lätt ha råkat
klämma mig. Men jag vill visst inte klaga.
Jag känner en docka, som fick resa till landet
i stora kökslåren, mellan kaffepannan och
blanksmörjasken, och det var en lukt så
vedervärdig, sa’ hon, att hon höll på att
alldeles gå åt... Det blev mörkt omkring
oss, och elefanten började snarka. När vi
åter vaknade upp, voro vi i vår egen
barnkammare, och de nio små katterna hälsade
oss välkomna.

Nu började Margit sin skola och hann
sällan leka med mig. Hon satt minsann
med sin läsebok och sin griffeltavla i
stället för att mata mig med pepparkaka och
mjölk eller skjuta mig i vagnen runt
omkring salsbordet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free