- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
35

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 (21 febr.) - Dockan berättar. Av Karin Jensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En morgon sade Margit:

— Nu, må du tro, lilla docka, har
jag fått skollov! Och jag ska’ klä’ julgranen.
Vill du sitta med därute i salen och se på?

Samma kväll dukade barnen två små
näpna bord inne i barnkammaren. På varje
bord stod ett litet fat med risgrynsgröt med
socker och kanel på, och en liten sked
satt nedstucken däri. Bredvid låg russin
och mandel och små gulbruna karameller,
som Margit själv brännt av en sockerbit.

Och på natten hände något högst
förunderligt. Jag var vaken, jag låg och
funderade på ett litet sött lindebarn av skärt
och vitt socker, som Margit hängt upp i
julgranen — då jag med ens hörde liksom
ett susande och kände en sval fläkt, som
påminde mig om den friska skogen. Och
så hörde jag två mycket fina röster, som
viskade helt sakta med varandra.

Jag blev nyfiken och tände mitt lilla ljus.
Och vad fick jag väl se? Jo, två små
gråskäggiga gubbar, ännu mindre än jag
själv, med de allra fryntligaste ansikten,
nätta gråa kläder, skärp om livet och röda
toppmössor på huvudet.

De buro på ryggen var sin lilla julgran,
täckt med rimfrost, och därtill en hel mängd
små paket. Jag blev smått förlägen, där
jag satt, och ämnade krypa ned under mitt
täcke, men då kommo genast båda två bort
till mig och viskade så glatt och sade:

— Vi ä’ bara jultomtarna, som varje år
bruka komma till de här båda snälla
barnen. Var inte rädd för oss, du lilla
docka! Vi ha farit många hundra mil i
natt, men nu ä’ vi äntligen framme.

Så fingo de syn på det dukade bordet
med det lilla sockrade grötfatet, de små
kakorna och karamellerna, och då ska’ jag
säga, att de skeno upp! De satte sig
genast och började sleva i sig av den rara
gröten, och man såg, vilken aptit de fått
efter den långa färden.

Och elefanten kom framklivande för att
hälsa, och Lillebror blev också väckt; han
kände tomtarna från förra julen, så han
skuttade genast fram och blev så glad att
få råka dem igen.

När tomtarna ätit sig mätta och helt
belåtet torkat sig om skägget, slogo vi oss
alla ned i en krets omkring dem och bådo
dem berätta om tomtelandet. Och då fingo
vi höra märkvärdiga ting!

Tomtelandet ligger långt bortom fjällkungens
ödsliga rike — där sprakar norrskenet,
och där brinna stjärnorna stora och klara
och lysa över de snöiga vidderna. Tomtarna
kände både fjällkungens ren med de
granna, förgyllda hornen och Sampo Lappelill,
honom hade de många julaftnar som
hastigast hälsat på och givit en strut med
sockerbitar. Små muntra björnungar ha de
till lekkamrater — dem få de kullra om
med och lugga i pälsen, och björnungarna
nappa de röda toppmössorna av dem och
kasta boll med dem. Och varenda jul få
de rusta sig i ordning att på en liten tid
lämna tomtelandet och fara långt, långt bort
på besök till snälla barn, som vänta på
dem och glädja sig åt deras ankomst.

Men en förfärligt kall kväll för ganska
länge sedan hade de sett en ren helt
andtruten komma springande med en liten
flicka på ryggen, och den lilla flickan
ropade så ängsligt: — Ack, jag fick inte mina
stövlar, jag fick inte mina vantar! — Men
då flög genast en hel skara jultomtar
omkring henne och andades på hennes
stackars små händer och fötter, och då kände
hon inte kölden så svår. Till sist mötte
jultomtarna en hel mängd små ljusa
änglar, som omgåvo den lilla flickan och
skyddade henne för de vassa snöflingorna, och
då förstodo jultomtarna, att de inte
behövdes längre, utan de vände tillbaka hem till
sig.

Den lilla flickan hette Gärda, och hon
var på väg genom ödemarkerna upp till
snödrottningens slott för att rädda sin
stackars bror Kaj, som satt uppe i den stora,
tomma issalen och bara stirrade på isstyckena
framför sig.

Ja, ännu mycket mera berättade jultomtarna,
men till slut började elefanten gäspa,
så att det knakade i lederna på honom, och
Lillebror hade redan tagit av sig sin röda
jacka och vikit ihop den och lagt den som
huvudkudde åt sig, och vi kände oss just
som litet sömniga allihop och släckte
ljuset.

Så blev det morgon, och så fort
gardinen dragits upp, ropade barnen helt
förtjusta:

— Titta, titta, jultomtarna ä’ komna!

Och så lyfte Margit och Erik helt
försiktigt upp var sin lilla tomte, och
klappade om honom och löste av honom den
lilla julgranen och de små paketen. — Och
snö låg på taken, brasan sprakade i
kakelugnen, och barnen fingo kaffe med
saffranskringlor på sängen. Och deras mamma
kom in och önskade oss alla: God jul!

Nu sitter jag under den stora vackra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free