- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
43

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7 (28 febr.) - Håhåjaja! En liten historia av Vilhälm Nordin - Mammas tofflor. Av Toini Topelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fönsterkitt! God spis, knack, knack, kitt!
Men talg är bäst, killevipp! Finns hos
närmaste granne, kvitt! Och fritt är
vårt liv, fritt, fritt! Det är bäst av allt,
bättre än talg och kitt, bättre än gnäll i
bur, kvirilitt!

Så hade de inte tid längre, skulle till
närmsta granne och spisa talg, som man
där satt ut åt dem i en låda på
fönsterblecket.

Och barnen, som slogo kana i
åkerdiket, vad sade de? Asch, inte hörde
de någon papegoja! — Hurra! sade de
för alltsammans. — Hurra! sade de, när
det gick bra, — hurra! när det gick i
kull — hurra! hurra!

De hörde inte ens, när den gamla
gojan efter slutad måltid tackade för
maten, och det var ju skada förstås, ty
hon tackade så vackert:

— Håhåjaja! sade hon så
hjärtskärande gällt, som hade all världens
bekymmer fallit ner på hennes arma nacke.

-^-

Mammas tofflor.

Av Toini Topelius.

Stora syster hade gett mamma nya
tofflor till julklapp. De gamla voro snedgångna
av den trägna vandringen mellan
sängkammaren och köket och mellan matsalen och
skafferiet. Den ena hade ett stort hål på
sulan, och den andra hade gått upp i
sömmen mitt bak. De sågo eländiga och
utnötta ut.

Det tyckte också stora syster, eftersom hon
sytt åt mamma ett par de vackraste
tofflor, broderade med silke och fordrade med
varm flanell. De sågo ut att med heder
kunna avlösa de gamla trotjänarna och iatt
kunna i många år trampa den nötta stigen
till kök och skafferier.

— Så fina tofflor! — sade mamma
beundrande. — Hur skall jag nännas gå med
deim?

— Jo, mamsen min, det måste jdu, —
sade stora syster smeksamt. De äro visst
inte för fina för dig, som borde gå klädd
i siden och sammet, för så söt är du. Dina

gamla ha nu tjänat ut och få gå till vila
på sophögen i morgondag.

— Men det tycka de inte är roligt, —
sade lilla Elna, som hört på.

Stora syster skrattade: — Du kan ju ge
dem en hederlig begravning, — skämtade
hon.

Om julnatten kunde Elna inte sova, där
hon låg i sin lilla säng bredvid mammas.
Hon hade fått så många roliga klappar, som
hon låg och tänkte på. Hon s^g julgubben
med det långa skägget, och hon tyckte sig
höra tonerna av: »Nu så kommer julen» ...
åter ljuda ur alla knutar. Hon vred och
vände sig, pustade och knep ihop med
ögonen med ett fast beslut att somna — —
men sömnen kom icke.

Bäst som det var, hörde hon ett
tassande över sängkammargoivet och mellan
tonerna ur iulvisan tyckte hon sig höra små,
små snyftningar och ord, som hon
småningom uppfattade.

— Ja, det är — bra hå—år t att så här
på g—amia dagar bli utkastade på
sophögen — hörde hon någon säga.

— Då man i alla sina dar — försökt göra
sin plikt, — kom det från ett annat håll.

Elna blev klarvaken av förskräckelse och
satte sig upp i sängen. Vem var det, pom
talade ?

Sssch! sssch! Där stodo mammas
gamla tofflor, den ena under sängen, den
and-raj borta vid kakelugnen, de sågo så ledsna
ut, kunde det vara de?

— Jag har kippat och klafsat, sade
den med hålet under sulan, och rösten
stockade sig i halsen.

— Och jag har alltid hållit ihop, så
mycket jag orkat, ända tills jag här om dagen
sprack i baklädret, snyftade den andra.

— Nu ska vi u—u—uhuut på sophögen —

— Och där ko—kommer K ar o och river
sönder oss.

— Kanske kommer där många — stora —
hu—hundar och slåss om oss. Uhuu!

— Jag är så gammal och trött, —
suckade den vid kakelugnen och släpade sig
mödosamt fram till den andra. Jag orkar
inte ens kippa mera! — Och han snöt sig
i mattan.

Den med hålet under sulan pustade
del-lagande. f

— Ja, jag är också slut, kan inte
behålla något mera!

— Och de trampade varandra deltagande
på tårna, och derap tårar runno som små
vattubäckar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free