- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
47

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 (6 mars) - Pelle Rask. En historia från 1830-talet. Av Hedda Andersson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men det är rätt av dig, min gosse,
återtog han, — skam åt den, som inte
vill förtjäna sitt eget bröd.

Några dagar därefter kom själva
borgmästaren in till gamle Rasken. Och
det gjordes nn upp, att Pelle skulle
komma till borgmästarens som betjäntpojke.
Hans befattning skulle vara att elda i
alla rummen, borsta hela familjens
skodon, skura stakar, knivar och gafflar,
springa ärenden, m. m.

Redan följande dag flyttade Pelle till
borgmästaren. Många goda råd och
förmaningar fick han med sig och därtill
farfars eget blåmålade skrin med O. R.
ritade på locket. Djupt i sitt hjärta
gömde Pelle alla de goda råden och
förmaningarna, och i skrinet gömde han
allt, vad han ägde här i världen, utom
vad han hade på sig — nämligen en
skjorta, ett par strumpor, bibeln,
psalmboken och katekesen.

Men då Pelle var gången, knäppte
gamle Rasken ihop sina händer och bad
Gud bevara hans käre gosse för allt ont,
först och sist för lögn, oärlighet och lättja.

Och en redbar och arbetsam gosse blev
Pelle. Men visst hade han som andra
många fel att strida emot. Han var
till exempel mycket häftig.

En dag, då han eldade inne hos
Ragnar, borgmästarens tolvårige son, retade
denne honom för hans fosterlandskärlek.

— Vårt land är inte bättre än andra,
påstod han. — Ryssen kan gärna få taga
det, vad gör det, vart man hör, bara
man har det bra. Det är bara dumt
att försvara sitt land o. s. v.

Men nu kunde Pelle ej styra sin vrede.
Han gav Ragnar en örfil, så det susade
om öronen på honom, och förklarade
med höjd stämma och röd i ansiktet,
att — om farfar hörde sådant tal, så
skulle han spotta åt Ragnar.

Ragnar skrek och slog igen. Och i
detsamma kom borgmästaren.

— Det var jag som slog först,
bekände Pelle, — men jag kunde ej annat,
då Ragnar talade så styggt.

Ragnar måste nu berätta, vad han
hade sagt. Borgmästaren höll med Pelle
om att Ragnar hade talat både styggt
och dumt. Men Pelle fick i alla fall
en allvarsam läxa för sin häftighet. —
En stackare är den, som inte kan
behärska sig själv en gång, slutade
borgmästaren. Och de orden glömde Pelle

aldrig. En stackare ville han ingalunda
vara. Han stred därför efter den dagen
mot sin häftighet med all kraft. Då han
kände, att vreden började sjuda, så bet
han ihop munnen och gick sin väg.
Ingen skulle få skäl att kalla honom en
stackare.

Vid denna tid var vår nuvarande
konungs farfar sfar regent i Sverige. Och en
dag kom bud från landshövdingen, att
kungen, som var ute och reste, ämnade
byta om hästar och äta frukost i X.

Nu blev det brått i den lilla staden.
Äreportar skulle uppresas, kransar bindas,
torg och gator sopas för att allt skulle
taga sig prydligt ut i den hqga gästens
ögon.

Mest hade de dock att göra hos
borgmästarns, ty där skulle kungen taga in.

Alla fröjdade sig åt det väntade
kunga-besöket, men Pelle allra mest. Det var
blott en sak, som gjorde honom
bekymmer. Hur skulle farfar komma kungen
så nära, att hans svaga ögon kunde se
honom? Rasken hade stritt under hans
fana i Tyskland. Karl Johan var då
kronprins, och gamle Rasken önskade
ingenting högre än att nu få se honom
som konung.

Pelle rådgjorde med borgmästarn om
denna sak, men borgmästarn visste intet
råd.

I borgmästargården skulle vitklädda
små flickor stå i trappan, en på varje
trappsteg, och strö blommor för kungens
fötter, då han gick upp till
frukostrummet. Men i sista stunden sjuknade en
av dessa flickor. Vem skulle man nu
i hast få att ställa på hennes trappsteg?
Det fanns ingen annan att tillgå än Pelle
Rask. Med stor skyndsamhet ikläddes
han den sjuka flickans fina dräkt och
ställdes upp på hennes plats.

Pelle, som var liten till växten, såg
ganska nätt och flickaktig ut i vit
klänning och blomsterkrans på håret. Men
själv var han ingalunda belåten med att
vara utklädd till flicka. Det enda, som
tröstade honom, var den tanken, att
kungen nog i alla fall skulle förstå, att
han var gosse.

Staden ägde två kanonor. Med dem
skulle det skjutas, då konungen kom.

(Forts.)

-m-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free