- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
54

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10 (20 mars) - När Greta fick Folkskolans Barntidning — för tjugu år sedan. Av Greta Thomeus-Carlson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

När Greta firit folkskolans Barntidning — för tjugu år sedan.

Av Greta Thomeus-Carlson.

Greta började skolan mitt i en termin.
Far och mor hade flyttat till staden i
oktober, och eftersom Greta var nära sju år och
redan kunde läsa, så var det så gott hon
fick börja skolan med detsamma, tyckte far
och mor.

En morgon befann sig således Greta i

2 :dra förber edändes klassrum i flickskolan bland
fem flickkamrater och Martin. Småskolan
var inhyst i ett litet flygelhus för sig med
en knarrig trappa och en mörk korridor,
och skolrummet var så lågt, att småbarnen
kunde räcka upp till taket med pekpinnen,
ifall de ställde sig på sina bänkar.

Gretas mamma hade varit med till skolan
och talat med lärarinnan. Och eftersom Greta
kunde läsa och också räkna litet, fick hon
börja i andra förberedande klassen med
detsamma.

Greta förstod sig inte alls på att vara
blyg, fast hon ännu inte kände någon i
klassen. Hon sjöng med i psalmversen, fast
hon aldrig hört den förr och alls inte hade
någon sångröst.

— Du kan sjunga, tror jag? sade fröken.

— Ja, sade Greta, för det trodde hon,
att hon kunde. Hon läste ljudligt ur
läseboken om »vargen och de sju killingarna»
och brydde sig inte om kamraternas skratt,
när hon sa’ »bultade» med ett fasligt långt u.

Greta var inte värst styv i sina stycken
att börja med. Kamraterna hade hunnit
längre än hon både i räkning och
rättskrivning. Inte var hon heller skolvan utan bar
sig ofta dumt åt, och då gjorde kamraterna
narr av henne. Och hon kunde i längden
inte låta bli att bry sig om det.

Kamraterna skulle snart få ändå mer att
skratta åt och retas med Greta för. Greta
fick ett par nya, tjocka vinterbyxor. Dem
hade farfar, som varit skräddare, sytt, och
de voro så långa, att de räckte ända ned
på kängorna och hängde under den korta
klänningen ett långt stycke. Sådana hade
farfar gjort dem med flit för värmens
skull.

— Du tappar dina byxor! var det första
Elsa Hedeman sade, när hon fick se Greta.

Greta svarade ingenting. Vad skulle hon
också säga ? Hon visste nog, att. byxorna —
tyvärr — sutto fast med hela den längden.
De andra fnissade och tittade på byxorna.
Greta klagade hemma för farfar. — Säg du,
tillrådde farfar, — »jag och farfar tycka de
är bra». — Greta var bara halvt tröstad men
sade som farfar lärt henne.

— Du är dum, sade kamraterna, och efter
de voro fem — Martin höll sig för karlaktig
att vara med — och Greta bara en, fingo
de alltid sista ordet.

Så var det hårflätan! Greta hade en lång
fläta, som slängde och for, när hon sprang.
Den kunde ingen av kamraterna i hela skolan
se utan att dra i den. — Hur lång är den?
retades de. — Sjutusen mil, sa’ Greta, för
hon skulle något säga.

Så gick höstterminen. Till vårterminen
hade Greta ett nytt sorgeplagg. Det var
en pälsmössa, så stor, att den sväljde hela
huvudet så gott som. Munnen och nästippen
syntes ju förstås, och ögonen kunde titta
fram under kanten.

— Hon har sin pappas mössal hälsades
hon på skolgården, och så hade man roligt.

När Greta träffade farfar, talade hon vid
honom om förtreten med mössan. Men
farfar tyckte, att den var bra och varm för
öronen, och rådde Greta att ha den
neddragen, tills hon kom i skolporten.

— Då kan du ju dra upp den! rådde han.

Det var dålig tröst, för Greta visste, att

mössan, även om hon drog upp den aldrig
så ofta, genast åkte ned igen.

Så småningom försvunno Gretas första
sorgeämnen i skolan. Byxorna sletos ut,
mössan övertogs av mamma, ty den var både
outslitlig och omöjlig för Greta att växa i.
Flätan tröttnade man på till slut. Greta blev
duktigare i alla ämnen och slutade med att
vara mycket förtjust och glad åt skolan.

Men här skall i det följande berättas om det
första riktigt roliga, som hände Greta som
liten — ibland ganska missmodig — skoltös
i andra förberedande klassen.

En dag, när barnen skulle gå hem, visade
lärarinnan en liten tidning och sa’:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free