Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10 (20 mars) - Lika barn leka bäst. Av J. C. v. Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika barn leka bast.
Av J. C. v. Hofsten.
Denna berättelse skrevs för Folkskolans Barntidnings första n:r för 20 år sedan.
En snällare hund än Putte kunde man
väl aldrig få se, trodde lilla Sara, som
beundrade och älskade denne sin vän
och lekkamrat. Tyckte andra människor,
att även Putte kunde fela och rent av
göra odygd, kom Sara alltid med
förklaringar och ursäkter.
Så hände det en gång, att hennes vän,
Putte, lämnades ensam i köket, där en
tallrik med korv stod på bordet. När
Sara och hennes moder efter en stund
kommo in i köket, var korven borta,
och under bordet låg Putte. Han såg
både mätt och flat ut, och ej ens lilla
Sara kunde tvivla på. vart korven tagit
vägen. Hon suckade och avhörde
stillatigande, huru modern förehöll tjuven
hans tillltag. Men då modern tog
sopkvasten och ämnade låta de förebrående
orden följas av ett par rapp, fick Sara
bråttom att blanda sig i saken.
— Snälla mamma, förlåt Putte! ropade
hon. — Han trodde nog, att korven var
framsatt åt honom.
— Nej, min lilla flicka, det trodde han
inte. Se, hur han skäms!
— Ja-a, det måste Sara medgiva. —
Men han är också mycket ledsen och
ångrar sig säkert, tilläde hon
urskuldande. — Han menar nog, att han aldrig
skall göra så mer.
— Kan jag lita på det? sade modern
skrattande och lät sopkvasten sjunka.
— Ja, ja, ropade lilla Sara ivrigt.
— Jo, jag kan just tro det, svarade
modern. Men Putte fick förlåtelse, och
Sara var så glad, som om hon själv
sluppit undan en välförtjänt aga. Hon
förmådde sin vän, Putte, att räcka
vacker tass och uppföra sig städat och
hyggligt på allt vis.
Men en annan gång var det Putte, som
hjälpte Sara.
Händelsen var den, att lilla Sara en
morgon varit slarvig och försummat
frukosttiramen. När hon äntligen vart
färdig, fann hon blott kallnad välling i
sin skål och där bredvid ett stycke bröd.
Annars brukade hon få smörgås eller
något annat gott tillika med vällingen.
Hon hängde läpp och såg misslynt ut;
ty hon tyckte inte om kall välling.
Modern förstod, vad hon tänkte. — Ja, så
går det för små lata flickor, eade hon
allvarligt. — Var du tacksam, att du får
välling, sådan den är. Det finnes många
små fattiga flickor, som skulle vara glada,
om de hade din frukost.
Sara suckade. — De vore allt gladare,
om de hade smör på brödet, anmärkte
hon.
Modern vände sig hastigt bort, men
Sara hann ändå märka, att hon ej längre
såg så allvarsam ut som förut. Hon
besvarade ej Saras anmärkning, utan sade
blott: — Låt mig se, att vällingen är upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
