- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
63

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11 (27 mars) - En ny »Snövit». Interiör ur barnkammarvärlden av Anna von Rothkirch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ögonblickligen! förklarade Putte
häpen. Men Sven och Erik sprungo efter
för att infånga henne. Till sist lyckades det
verkligen Sven att få tag i hennes svans.
Och därvid började en än lustigare dans,
tills Sven, kiknande av skratt, tappade sitt
tag och hamnade i ett dike. Snövit rusade
därefter, frigjord och triumferande, in på
planen framför uthusen samt gjorde ett
skutt in i ladugården igen. Så slutade
hennes första utflykt.

Men följande dag och sedan alla vackra
dagar under sommaren fick hon dansa
omkring i en inhägnad hage. Och då det
tycktes henne, att lekplanen var för liten,
tog hon sig väg över gärdesgården, så
som hon såg lekkamraterna göra. Ja, hon
fick så småningom anspråk på att kunna
överträffa dem. Snart kunde ingen av dem
göra så höga språng som Snövit.

Men allting har ett slut. När det
började lida mot hösten, och man skulle binda
kreaturen inne om kvällarna, befanns det,
att Snövit saknade bås. Och därför skulle
hon säljas. Ett par bröder Johansson,
vilka ägde en gård långt bort i socknen,
skulle köpa henne. En vacker dag
kommo de med en skjuts upp på gården.
Affären uppgjordes, och Snövit bands fast
bakefter. Barnen voro ledsna, men det
kunde nu inte hjälpas, och Putte tröstade
sig med att genast arrangera en liknande
skjuts på barnkammargolvet och binda
Nanna bakefter som kalv.

— Vad leka ni nu? frågade Erik, som
i detsamma kom in i rummet.

Putte gav som vanligt klara besked:

— Jag är ’Jol^11501’1’13/ och Nanna
kalven, sade han.

— Nu menar du väl Johansönerna,
rättade Erik.

— Va... varför heter dom så? frågade
Putte storögd.

— Det förstår du väl. Deras far var ju
Johan från Ektorpet.

— Hm, hm! då var det han som var
Johan, och d e som äro hönorna! Hopp
Brunte, nu åker vi!

Men därvid bar det inte bättre till, än
att Putte med ett stort skrammel dunsade
från skjutsen ned i golvet.

— Kära barn, jämrade sig mamma, du
slår då visst ihjäl dig till sist.

— Vad skall du ta dig till, Putte,
skrattade Erik, när du alldeles slagit av den lilla
bit av näsa, du har kvar?

Frågan tålde visst att tänka på.
Mödosamt reste sig Putte och stod sedan helt
fundersam, men så klarnade det...

— Då... då får jag väl snyta mig i
Nannas näsa!

Och därmed fick saken bero.

En dag kom det bud från Ektorpet
med förfrågan, om man ej sett till Snövit.
Hon hade synbarligen vantrivts, man
fick henne ej till att varken äta eller
dricka. Till sist hade man släppt henne i en
hagmark tillsammans med de andra
djuren. Men rätt vad det var, hade hon
försvunnit — man visste inte vart. Det blev
en undran och gissan, ingen hade sett
Snövit, ingen visste hennes öde. Även barnen
kände sig bekymrade. Kanske hade
Snövit råkat ut för någon olyckshändelse och
omkommit.

Fram mot kvällen gick Erik och satte
sig med Fryxells historia hos mamma ute
under vildvinsrankorna på förstubron.
Trött av läsning, kastade han sig om en
stund tillbaka i stolen. Ögonen följde
drömmande konturerna av det djupgröna
lövverket mot den ljusa aftonhimlen. Hur
underbart stilla allt var! Längst upp på
höjderna glödde ännu reflexen av
aftonsolen och satte fönstren på boningarne
däruppe i brand. Men nere från dalen
uppstego dimmor, vita och florfina. Erik
greps av det vemodiga i naturens
avskeds-stämning, och tanken på lilla Snövits
okända öden ökade denna känsla. Tankspridd
lyssnade han så till ett avlägset rämande.
Det upprepades — så ännu en gång och
ännu en, tills det hördes allt närmare.
Plötsligt sprang han upp ...

— Mamma» Jag hör... se Snövit
kommer! Och mycket riktigt, vägen fram kom
en kalv, man kunde snart tydligt se, att
det var hon. Sakta råmande närmade hon
sig. Sedan ökades farten, tills hon
storspringande och riktigt vrålande av
förtjusning stormade fram till ladugården.
Snövit hade själv letat sig väg hem! Och när
man räknade alla gärdesgårdar och
stängsel hon tvingats att hoppa över, alla
strömdrag och lurande gungflyn hon passerat,
måste det anses som ett verkligt under.

Snövit blev mer än någonsin
hjältinnan för dagen. Sven och Erik prydde
hennes krubba med morotsknippor, sedan hon
först ätit sig riktigt mätt. Maj förevigade
händelsen med att rita en tavla över Snövit,
den nedgående solen och sig själv. Nanna
storgrät och ville ej låta trösta sig, förr än

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free