Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12 (3 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12. (3 april)
Redaktion:
Stina Quint
Lilly Hellström.
(1912) Årg. XXI.
När skogen susar och doftar och himlen
gLänser förtrollande blå mellan de sakta
vajande trädkronorna; när bofinkar, trastar och
lövsångare slå sina glada drillar och gökarna
ihärdigt tävla i sitt galande; när
sommarvinden fläktar morgonfrisk och ren, men
likväl ljum och mjuk, över land och vatten,
vem tycker icke då, att bekymmer och sorger
borde vara bortsopade från den i sol,
grönska och vällukt badande jorden, så att allt
och alla fingo glädjas och fröjdas
övermåttan och outsägligt! Men — hur långt fjärran
ifrån oss är ej en sådan fullkomlig lycka!
överallt tränger skuggorna fram och blanda
sig med solljuset, och ömsom tunga, ömsom
Lättare moln skymma ofta himlens blå! Så
sker det för alla, ja, till och med för barnen.
Även i det lilla torpet, som låg så fridfullt
mitt inne i den grönskande skogen,
omgivet av fågelsång och vällukt, var detta
händelsen. Där stodo två små gossar vid en
fattig änkas dödsbädd. Den äldste var
hennes nioårige fosterson. Han hette Gustaf.
Den yngre, som var hennes egen, hette
Herman, och denne lille ljuslockige pilt var
blott fem år gammal.
— Tag hand om Herman, så Ljöd den
döende kvinnans sista uppmaning till Gustaf.
Och denne lovade villigt och trohjärtat, att
»det kunde mor vara säker på, att han skulle
göra». Huru han skulle kunna vid så unga
år fylla sitt löfte, funderade han alls icke
på. Han tyckte, att han tagit hand om den
lille fosterbrodern allt sedan dennes
födelse, och det hade alltid varit det roligaste
han visste.
Men på begravningsdagen fick Gustaf veta
något häpnadsväckande: eftersom barnen
stodo ensamma i världen, hade grannarna
beslutat skicka lille Herman till fattiggården
och honom själv till bonden i Råby, som
kunde nyttja honom till vallpojke under
sommarmånaderna. Gustaf blejv så förskräckt,
när han fick dessa ovälkomna meddelanden,
att han inte kom sig för med att göra en
enda invändning. Bonden i Råby var känd
BARNEN I EKHEM
Berättelse ur verkligheten av Anna Carlsdotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
