- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
66

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12 (3 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

för att vara en hård och elak man; och
alla barn voro- trädda för honom. Gustaf
skulle bli mycket olycklig hos honom, idet
var han säker på. Men det värsta var i alla
fall, att han måste skiljas från Herman, och
på fattiggården bleve ju den lille gossen så
ensam, utan någon i sin närhet, som höll
av honom.

Det blev en sorglig kväll i torpet idenna
söndag. »I morgon», hade grannarna sagt.
»I morgon!»

Gustaf och Herman sutto tysta och
modstulna på trappan till det hem, de så snart
skulle lämna. Solen sjönk bakom tallarnas
rodnande stammar, och trastarnas drillar
ble-vo allt livligare. Då ljöd det svaga ljudet
av en avlägsen klocka.

— Nu ringer det till kväll i Ekhem,
anmärkte lille Herman.

— Å, visst inte ... du vet ju, att det lär
söndag, rättade Gustaf. Det är
böneringnin-gen i kyrkan.

De lyssnade bägge under tystnad. Men
hur förunderligt! »Ekhem, Ekhem!»
ljödo klocktonerna plötsligt i Gustafs öron, och
ekot iskogen upprepade troget: »...hem,
...hem»! Var det lille Hermans ord, som
givit dem just den klangen, eller hur kom
detta sig?

— Är det Gud, som talar i kyrkklockorna?
frågade den lille.

Gustaf trodde det knappast, men
plötsligt sköt en ljus tanke genom hans hjärna:
»Ek. . .hem», fortfor ju klockan att ropa
alldeles tydligt. Det kanske var såsom
Herman tänkte! Gustaf kände sig i första
ögonblicket så häpen, så glatt överraskad, att
han dröjde med svaret, men slutligen böjde
han sig mot brodern och viskade sakta, rädd
att någon skullé höra en halvdragen anda
härom: — Ja, Herman, jag visste det inte
förut, men nu hör jag det: Gud säger, att
vi ska’ gå till Ekhem!

Ekhem var en bondgård ett gott stycke
på andra sidan skogen. »Farbror i Ekhem»
och hans hustru och dotter Lina hade
gossarna känt, så länge de kunde minnas, och
att få hälsa på i Ekhem hade hört till en
av årets största högtider. Alla människor
där voro så snälla och vänliga. Ju mer
Gustaf tänkte därpå, dess klarare och
bestämdare formade sig hans övertygelse: där
var tillflyktsorten, räddningen från
fattiggården och bonden i Råby.

Och så kom det sig, att följande morgon,
innan solen ännu hunnit långt över
horisonten, tvänne små gossar hand i hand smögo

sig ut från den lilla torpstugan och likt
ängsliga flyktingar sökte skydd i skogens snår,
tills de kommit ur synhåll från skuggans
fönster.

Daggen låg ännu tät på tuvor och grenar,
och fuktiga ångor av barr och mossa slogo
emot dem med sin friska vällukt. Gossarna
inandades den med välbehag, och
ovillkorligen vek deras nedtryckta sinnesstämning

— man måste ju känna sig upplivad av en
så härlig morgon. Duvorna kuttrade och
gökarna golo, och de voro på väg tiil
»farbrors i Ekhem»! — Lille Herman ville
emellanåt stanna för att taga upp en präktig
grankotte från marken eller plocka några
linnéor. Men Gustaf hejdade honom. — Nej,
Herman, inte nu ... vi måste skynda oss!

Så hunno de skogsbrynet. Över de
dagg-dränkta, solbelysta ängarna drillade lärkorna

i kapp. O, vilket liv, vilken härlighet
överallt! Och där mitt framför dem lyste
Ekhems rödmålade hus, och fönsterrutorna
gnistrade som eld i morgonbelysningen.

’ — Ser du, Herman, sade Gustaf
högtidligt, är det inte likt ett riktigt slott?

— Jo-o då, instämde fosterbrodern. Och
båda voro övertygade, att den välbyggda
bondgården gott kunde göra skäl för detta
namn: de hade aldrig sett något
präktigare!

Då de nu voro så nära målet, grepos dock
gossarna av en stark och obehaglig känsla
av blyghet, och det fordrades
uppbjudandet av Gustafs hela viljekraft för att föra
honom in på gården med fosterbrodern vid
handen. Lyckligtvis mötte de »farbror själv»
ute vid stalldörren.

Han hälsade med vänlig förvåning: — Så
tidigt ute? Vad gäller ärendet, pojkar?

Gustaf tummade förläget sin mössa. Det
var svårt att komma fram med vad de hade
på hjärtat.

— Det är så, att ... att vi ville be, att
jag finge bli vallgosse i Ekhem istället för
hos Råby-bonden . . . och så, att Herman
finge stanna här också...? De ville skicka
honom till fattiggården, men . ... jag lovade
mor att ta’ hand om honom. Tårarna stego
så stora i hans blåa ögon, men han
bemannade sig och sväljde gråten.

Husbonden i Ekhem betraktade fundersam
de små gossarna, men ögonen hade den
milda blick, som alltid väcker barns
förtroende, och lille Herman vågade därför
självmant tillägga: — Vi gick hit, för att Gud
lät klockorna ropa Ekhem åt oss...
Gustaf hörde det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:30:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fsbt/1912/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free