- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
70

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12 (3 april) - * Långfredag. Av H. Zetterberg - Lill-Annas barndomsminnen. Av Harald Lundborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tusende skaror i tid som flytt
delat ut hyllning och dom på nytt.

An är i dag, som tillförne.

Säg mig, ack säg, vad tänker du ge?
Hör, hur Han frågar, din Frälsare:
Ger du mig palm eller törne?

H. Zetterberg.



Lill-flnnas
barndomsminnen.

Av Harald Lundborg.

Lilla Anna hade två bröder, den ena var
ett par år äldre och den andra ett par år
yngre än hon själv. Sällan kom någon
lekkamrat till henne, och hon fick därför från
första stund nöja sig med att sällskapa med
bröderna och de småpojkar, som stundom
hälsade på dem. På så sätt lärde hon sig icke
de lekar, som småflickor i allmänhet kunna,
endast sådana lekar, som bröderna ej
anså-go under sin värdighet att deltaga i, fick
hon vara med om. Öärför sågs hon
stundom i mors sällskap vid bakskivan, med ett
förkläde som räckte från hakan till golvet,
ivrigt sysselsatt med att forma en degklick
än till småkakor, än till vidunderliga
jul-gransgubbar eller dylikt. Vid sådana
tillfällen hade bröderna ingen lust att vara ute
och leka utan höll o sig då inne i närheten
av lilla Annicka eller »Nicka-lill», som mor
sade. De betraktade henne med en viss
avundsjuka, men de kände sig likväl stolta
över det lilla knytet, som var mjöligt från
näsan till tåspetsarna. Särskilt högt steg
hon i pojkarnas ögon, då hon i hastigt
påkommet ädelmod delade med sig av degen,
som då ögonblickligen försvann, utan att
några försök gjordes från brödernas sida att
forma den till figurer.

Dockor behandlade Lill-Anna tafatt, men
gällde det att »hoppa bock» ute på gården,
rida barbacka utför branta berghällar eller
klättra upp i träd och slita sönder
kläderna, då gav hon icke pojkarna en tum
efter 1

Äldsta bror var mycket kär i sin käcka
lilla syster och stolt över hennes bedrifter, och

han ansåg det alldeles nödvändigt att
liksom mor hitta på ett smeknamn åt henne.
Något namn skulle det bli, och »Pettan»
blev det. Så småningom började alla kalla
henne Pettan, men då tyckte stora bror
det borde bli något ändå bättre, och så
började han kalla henne »lilla vackra
Pettan.» Snart hade hon under lek och
glammande liv nästan glömt bort, att hon hette
Anna, ty hon tyckte bättre om att heta
Pettan, och då hon någon gång av vänliga
människor tillfrågades det vanliga: »Vad
heter du, min lilla vän?» svarade hon snabbt
och tvärsäkert: »Lilla vackra Pettan».

Dagarna gingo under lekar och upptåg
av alla slag. En dag försökte Pettan sig
på att gömma sig för bröderna och sprang
därför in i en skrubb på gården, låste väl
igen om sig och såg lugnt på deras
fruktlösa försök att komma in till henne. I
början kände hennes glädje inga gränser, men
det dröjde inte så länge, förrän det blev
långsamt i den trånga och mörka skrubben,
helst som pojkarna började draga sig
därifrån under försäkran att »hon kan gärna
stå där». Då ville hon ut igen. Men det
var då ett egendomligt lås! Hur hon än
ansträngde sina små fingrar och vred och
skuffade, satt likväl dörren ohjälpligt fast.
Äh, vad hon blev rädd! Läppen sköt ut,
och munvinklarna darrade, och —
buh-uh-uh! gallskrek hon; buh-uh-uhuhl
sekunde-rade pojkarna utanför, och så for stora bror
iväg som en raket för att rapportera
olyckan för mamma, hack i häl följd av lilla
bror. Men då han kom in, fick han inte
fram mera än:

— Mor, mor. lilla vackra Pettan, buh-uh-uh!

— Hur är det fatt? frågade mamma
alldeles förskräckt, ty hon anade, att en
olycka hänt hennes flicka.

— Joo, mor, lilla vackra Pettan, lilla
vackra Pettan . . . flämtade han, och lilla
bror, som nu också hunnit in, föll in i
refrängen: buh-i-uh uh.

Hjärtängslig sprang mor ut på gården
för att söka sin »Nicka-lill», beredd på det
värsta. Och lyckligtvis hade lilla vackra
Pettan både hals och lungor i fullgott skick,
så att hon kunde ge sig tillkänna . . . Men
att få ut henne ur skrubben stod ej i
mammas makt, utan pappa måste komma med
både yxor och tänger och bryta loss ett par
bräder vid sidan av dörren, innan lilla
vackra Pettan kunde krypa fram och lugna
både sig själv och sina anhöriga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free