Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13 (10 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13. (10 april)
Redaktion:
Stina Quint
Lilly Hellström.
(1912) Årg. XXI.
BARNEN I EKHEM.
Berättelse ur verkligheten av Anna Carlsdotter.
Forts. o. slut fr. föreg. nr.
Vintern kom med stormar och yrsnö, och
vid jultiderf anlände en liten kär gäst till
Ekhem: Linas första barn, en den allra
näpnaste lilla flicka. Å, så förtjusta
Gustaf och Herman voro i »lillan»! De kunde
aldrig se sig mätta på den lilla varelsen,
och den största ära och glädje, som
kun-de vederfaras dem, var att få vagga henne
eller roa henne. Lille Herman i synnerhet
var alldeles betagen i lillan, och han
återfick något av sin forna livlighet, bara han
talade om underbarnet. Men till sin stora
missräkning märkte den lille gossen, att han
allt som oftast förvägrades det åtrådda nöjet
att sysselsätta. sig med den lilla. Hans
bar-nahjärta sårades djupt härav, men hans
tillgivenhet för lillan snarare till- än ,avtog i
alla fall.
— Jag kan inte hålla Herman från vaggan,
sade Lina. Jag försöker, men det går inte.
— Nej, vi få nog bestämma oss för att
skicka honom till fattiggården, svarade
Linas mor betänksamt, åtminstone på en tid,
så att vi få se, om han blir frisk e^er ej.
Det svider nog i mig, men . . . man måste
väl först tänka på de egna, och om •
lillan bleve smittad. . .
Gustaf, som satt och åt gröt i köket,
hörde varje ord, och med ens var det, som
om den läckra gröten slagit sig i knut i
halsen på honom. Han tyckte han ville kvävas
och rusade ut. Ännu en gång genomgick han
samma ångest, som den sista kvällen i
skogstorpet, men det var ännu mycket värre nu,
tyckte han. Nu var ju lille Herman så van
vid allt, vad det välmående bondehemmet
kunnat bjuda, och så var han sjuk,
mycket sjuk, kanske döende. Gustaf gömde
sig på höskullen och grät, som om hjärtat
skulle brista. Nu lyssnade han förgäves
efter Guds klocka: ingen uppmuntrande ton
ljöd i den dystra vinterkvällen, men
snötunga moln sletots i smycken för den bistra
nordostvinden blott för att genast ånyo
skocka sig samman på den hotande natthimlen.
Gossen smög sig slutligen uttröttad av gråt
och ångest tillbaka in. Då han gick
förbi Linas dörr, hörde han henne sjunga
för lillan. En bitter känsla smög sig
därvid in i hans sorgsna hjärta: det var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
