- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
74

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13 (10 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det där lilla barnets skull, som Herman skulle
förskjutas och skickas bort till fattiggården

— å, han var ond på henne, han önskade,
att hon aldrig kommit till Ekhem!

Från denna dag var också Gustaf som
förvandlad. En dyster slutenhet hade brett
sig över hela hans väsen. Den lilla
nykomna såg han knappast åt och visade så
tydligt sin motvilja för henne, att han snart
aldrig ombads att sysselsätta sig med henne.
Även mot den övriga familjen var han
trumpen och surmulen, endast lille Herman
omgav han med aldrig tröttnande ömhet.

— Jag vet inte, vad som kommit åt
pojken, funderade den gamle bonden. Han
må väl inte ,gå och bli sjuk, han med!
IIan har ju intet att brås på, men . . .
smittan! —

Det blev tidig vår det året. Dagarna
ble-vo soliga, luften ljum redan i slutet av
februari. Om Hermans förflyttande till
fattiggården ordades ’ fortfarande, men ingen
hade ännu kunnat besluta sig att göra slag
i saken. Brodern gick alltjämt i samma
beklämmande oro. En sak hade han alldeles
klart för sig: sändes Herman från Ekhem,
skulle han följa med, om han än måste
rymma. Men han trodde också alldeles
bestämt, att den lille sjuklingens öde därmed
vore beseglat, och han sörjde i förväg med
den bittraste sorg.

I dessa tankar kom han en dag hem från
skolan. Åter jublade lärkorna i luften,
fälten voro bara och på vägarna runno små
rännilar genom den djupa smutsen och
glittrade muntert i solskenet. Redan på avstånd
såg Gustaf, att lillans vagn var utdragen
i alléen och ställd i solskenet mitt på vägen.
Han såg inte till varken Lina eller någon
annan i närheten — kanske inte ens lillan
var utburen än. För säkerhets skull tog
han dock en omväg kring åkern — hans
motvilja för barnet var alltjämt lika stark.
Då hördes rullande av vagnshjul. Där kom
en skjuts i vild fart nere på landsvägen.
Hästen galopperade, den var nästan i sken.
Likväl lyckades körsvennen göra svängen in
i alléen, men farten var lika stark. Gustaf
stannade som förstenad och såsom en
o-hygglig blixt genomfor honom tanken:
kanske köra de över lillan — då får Herman
stanna! Men i detsamma rusade en liten
späd gestalt upp på dikesrenen och fram
till den lilLa vagnén. Beskyddande ställde
sig Ivar mitt framför densamma.
Körsvennen ropade och viftade med piskan, att han

skulle springa undan, men orygglig
stannade den lille kvar. Han gjorde ett grepp
i vagnen för att skjuta den åt sidan, men
hjulen hade sjunkit i dyn, och hans
darrande små armar förmådde eii åstadkomma
det minsta. Det var ett förskräckligt
ögonblick. Körsvennen ansträngde sina yttersta
krafter att hejda det uppskrämda djuret. Nu
reste det sig på bakbenen, och de
järn-skodda tunga framhovarna svävade i luften
rätt över den lille Hermans huvud. Mein
gossen stod lika hjältemodigt beslutsam kvar
på sin post. Han tycktes ej ens tänka på
att söka undkomma; hans små händer
gre-po blott ett fäst tag i vagnskanten. .. Ett
högt rop av fasa ljöd uppifrån gården: det
var den unga modern, som upptäckt den
fara, vari hennes barn svävade. Innan hon
hann till stället, var den dock överstånden.
Hästen ryggades med kraft, och efter några
ögonblick vax den åter i sin körares hand:
barnen voro räddade. —

— Varför sprang du inte undan, Herman?
frågade Gustaf en smula hårt, medan de
alla tillsammans befunno sig på hemväg.

— Jag kunde ju inte få vagnen i gång. . .
jag orkade inte, sade den lille gossen
ur-urskuldande och tilläde skyggt: och jag
glömde alldeles, att jag inte fick gå till
lil-lan. ..

— Det var ju för att hjälpa henne, sade
Lina hjärtligt.

Gossen såg betydligt lättad ut: — Hästen
kunde ju sparkat ihjäl henne, förklarade
han.

— Och dig med, fortfor den unga
modern.

— Jag trodde, han skulle göra det, sade
barnet lugnt, när han stod med
frambe-nen i luften.

— Gud ske lov, att han inte gjorde det,
utbrast Lina med en lättnadens suck.

Gustaf teg: han skämdes så rysligt för
den fula, stygga tanken han haft, att han
blev alldeles het om öron och kinder. Och
ännu mera skamsen blev han, då de kommo
hem och Lina gick rakt fram till sina
föräldrar och sade:

— Nu skall jag säga er, att från denna
dag tala vi. aldrig mer om att skicka lille
Herman ifrån o»ss. Han tänkte bara på
lillans liv och inte på sitt eget, då hon var
i iivsfara. Vi ska’ vårda och skydda vår
lilla flicka, så mycket vi förmå, men —
Herman stannar här i Ekhem och Gud får
råda för utgången!

Den kvällen grät Gustaf av blygsel och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free