- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
75

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13 (10 april) - Barnen i Ekhem. Berättelse av Anna Carlsdotter - Katten och råttan. Gammal saga, berättad av Sofi Tornberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tacksamhet och tyckte, att nu kunde han
aldrig bli stygg mer. —

Se’n kom sommaren med sol och
värme och fågelsång, och lille Hermans
tärda kinder och späda Lemmar ökade i
fasthet och rundning för var dag. När
sedan hösten följde, lång och mild med
granna färger och härliga frukter, då åkte
»farbror i Ekhem» ännu en gång med sin lille
skyddsling till doktorn. Förunderligt, sade
denne, gossen är ju återställd — det är
ytterst märkvärdigt, att han så raskt
övervunnit sitt onda! Men ni har varit
duktiga att sköta om honom också!

— Han är själv en duktig pojke, så att
det har han väl förtjänt, sade den gamle
bonden, och lille Herman tordes inte se upp,
så på en gång glad och blyg var han.

Men då de k omm o hem igen och
berättat alltsammans, då blev den vanligen så
stillsamme Gustaf så övermåttan jublande
glad, att han måste kasta mössan i taket
och lyfta lillan ur vaggan och hyssa henne
på sina armar så högt han förmådde, i
det han utbrast:

— O, vad jag håller av er alla ... o,
vad jag håller av hela världen . . . men
mest Ekhem . . . och Guds klockor, som
förde oss hit!

rf?

Katten och råttan.

Gammal saga, berättad av Sofi Tornberg.

En stor, svart katt och en liten klarögd råtta
beslöto en höst att bli goda vänner och ha
hushåll tillsammans över vintern.

Den lilla råttan, som1 var klok och sparsam,
föreslog, att de skulle samla vinterförråd att ta
till under den kalla tiden, då det bleve ont om
födoämnen.

De skaffade sig då en stor kruka, fylld med
det raraste flott, och för att ingen skulle
kunna gissa sig till gömstället, förvarade de krukan
under golvet i logen.

Den store, svarte katten, som var mycket svag
för god mat, längtade oerhört efter att få äta
av det sköna flottet.

Ofta frågade han råttan, om hon ej tyckte,
att det nu kunde vara tid på att ta till
vinterförrådet, men den lilla råttan bara skakade
på huvudet och svarade, att man ej finge
tänka därpå, förrän allra först till jul.

Kattens begär efter flottet växte emellertid
dag från dag och blev slutligen oemotståndligt.

Då beslöt han att lura råttan och smaka på
flottet, utan att hon visste av det.

En söndag berättade han för råttan, att det
den dagen skulle bli fadderskap inom hans släkt,
och att han var bjuden till fadder vid den
högtidliga akten. Därpå begav han sig till logen,
kröp in under golvet, tog reda på krukan och
slickade av hinnan på flottet.

— Nå, vad hette barnet? frågade råttan, då
katten kom hem.

— Barnet hette Hinnanå, svarade katten och
började ivrigt tvätta sig. Han var rädd, att
det kunde sitta flott kvar i mustascherna.

— Det var ett för besynnerligt namn!
sade råttan och såg fundersam ut.

Katten kunde knappt bärga sig, så längtade
han att få mer av det läckra flottet, och då
en vecka förgått, berättade han för råttan, att
han även denna söndag var bjuden på
fadderskap inom släkten. Råttan såg forskande på
katten, men sade ingenting. Katten sprang till
logen, kröp under golvet, tog reda på krukan
och började slicka i sig av flottet. Det
smakade så utmärkt, att han ej slutade, förrän hån
ätit upp hälften.

— Nå, vad hette barnet? frågade råttan, då
katten kom hem.

— Barnet hette Hälftenbort, svarade katten
och stirrade råttan rakt i ögonen.

— Det var ett för besynnerligt namn, sade
råttan och betraktade katten med misstänksamma
blickar.

Katten ämnade nu ej äta mer ur krukan, men
han hade fått smak på flottet, och ingen annan
föda behagade honom.

Då nästa söndag kom, kunde han därför ej
motstå frestelsen att åter taga sig ett mål.

— I dag är jag åter bjuden på fadderskap i
släkten, sade han till råttan, i detsamma han
kilade ut genom dörren.

— Det var fasligt, vad det ofta är fadderskap
i er släkt, sade råttan i försmädlig ton, men
katten hörde icke ett ord, han var redan
halvvägs till logen. Då han kom fram, kröp han
in under golvet, började slicka i sig av flottet
och slutade ej, förrän allt var uppätet.

— Nå, vad hette barnet? frågade råttan, då
katten kom hem.

— Barnet hette Alltihopslut, svarade katten
och stirrade obarmhärtigt med gröngnistrande
ögon på den stackars lilla råttan.

— Jaha, nu förstår jag alltihop, sade råttan
ytterst förtretad. Första gången, då du sade,
att du var borta på fadderskap, hette barnet
Hinnanå. Då åt du hinnan av flottet. Andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free