Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14 (17 april) - En saga om snödroppen. Av Sigyn Cari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 14 (17 april)
Redaktion:
Stina Quint.
Lilly Hellström.
(1912) Årg. XXI.
-"W–
SflGfl O/n SNÖDROPPEN.
Saga av Sigyn Cari.
Det var för länge sedan, och Vintern och
Våren gnabbades med varandra, som de
alltid ha gjort. Vintern hade slagit ner sina
bopålar riktigt fast och ordentligt, byggt ett
stort, vitt slott och regerade både länge och
hårt. Men en vacker dag hörde Vintern
strängaspel och fågelkvitter utanför sin port.
Han blev då helt förskräckt och tittade
ut just lagom för att se, hur hans yngre
broder Våren stod och blåste av alla
krafter genom nyckelhålet. Han såg även att
utanför började gräs och vårblommor sticka
upp. Och det droppade av porten, det
droppade i portvalvet och det kändes riktigt
kvävande hett därinne, tyckte Vintern.
Det var nu ingen annan råd än att
släppa in Våren, ty hon är i alla fall
oemotståndlig. Men så ond var Vintern, att han
nöp den stackars vårgossen ordentligt i örat
och lovade förstöra allt vad han redan
påbörjat, efter han kommit så för tidigt.
Våren blev inte ond ändå. Han bara log
så solljust mot den bistre Vintern och sade:
— Stackars du, det är synd om dig, som
är så hård och stygg, att allt fryser för
dina blickar. Du har bara döden med dig,
inte ett enda liv kan du kalla fram. Inte
en enda blomma. Stackars du!
Och det var för märkvärdigt. Vintern blev
så vek i armen, och de hatfulla orden
somnade inne i munnen på honom, och han
drog tyst sina färde bort till sitt eviga
snöslott vid polen. Alla Vårens blomsterbarn
kommo nu smygande och täckte hela det
stora isslottet i blommande skrud.
Men Vintern sörjde. Vårens ord hade
träffat honom rakt i hjärtat. Allt liv kvävde
han. Ingen blomma kunde han skapa.
Varför skulle han ensam vara så hård och
stygg? Han kände sig så tröstlöst olycklig,
och det tillrade en stor tår ned i det isiga
skägget. Men >så for en tanke i honom.
Skulle inte också han kunna skapa en
blomma? Han funderade och grubblade.
Medan det var vår på jorden och medan
sommar och höst skiftade, grubblade Vintern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
