- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
78

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14 (17 april) - En saga om snödroppen. Av Sigyn Cari - Brev från Berlin. Av Tant Adi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

alltjämt på, hur han skulle få en blomma,
han också. Och när det blev hans tid att
regera, var han riktigt mager och blek
av sitt grubbel och sä glömsk, att han
nästan glömde bort att låta sina tjänsteandar
svänga hans stora pudervippa, så att det
skulle snöa ordentligt och säga åt dem, att
de skulle låta bäckar och sjöar hära starka
isbryggor. Han bara funderade. Se, när
Vintern fått sig något i huvudet, då skall
det också ske. I veckor, i månader
funderade han. Och till sist hade han skapat
en blomma. Den var alldeles vit som snön,
hade både blommor och blad i vitt. Den
liknade en stelnad droppe, där den ptod
kristallren i den hårda snöskorpan. Vintern
stod och betraktade sitt verk, och visst
kände han sig glad åt att ha en blomma, men
riktigt nöjd var han ändå inte. Den var så
färglös, stackaren, tyckte han. Men han
hade inga andra färger, bara vitt. Så hände
sig, att just i detsamma gick en Guds ängel
genom ängderna på jorden. Och när han
fick se den gamle Vintern stå där så
ledsen och fick veta, vad saken gällde, blev
hon varm om hjärtat och erbjöd sig att
hjälpa Vintern. Så lyfte han sina vita
vingar och for genom rymderna upp till Gud
och talade om, att Vintern där nere på
jorden skapat en blomma, men att han var
så ledsen för att han ingen färg kunde giva
den.

Och Gud log så milt och gav Vinterns
blomma de finaste färger. Bladen fingo den
allra vackraste gröna färg med blåaktiga
ränder. De små blombladens vithet streckades så
fint och nätt, att det liknade ådrorna i ett
fint, blekt ansikte, och de innersta blombladen
färgades i kanten ljusgröna. Allra innerst kom
en liten klick guldgul färg, och så var den lilla
blomman färdig.

— Se nu, ropade ängeln till Vintern. Har
du sett något vackrare? Varken Våren
eller Sommaren har en vackrare blomma än
du. Snödroppe skall du heta, viskade han,
i det han böjde sig ned och kysste den
lilla blomman och svävade vidare. Men i
vart spår han tog, rann det upp små
snödroppar under den hårda snöskorpan och
det vart en hel mängd av små droppblomm!or.

När Våren kom och fick se Vinterns
blomma, slog den ihop händerna av förvåning
och ropade glatt: — Sannerligen, bror
Vinter, du är inte sä alltigenom kall och hård,
när du kan skapa något så vackert och
fint! Och våren böjde sig ned, kysste den lil-

la blomman och sade viskande för sig själv:

— Jag har ingen vackrare i min egen
blomstergård.

Brev från Berlin.

Det kom en sädan lust över mig att skriva
några rader till er, kära svenska barn, och
jag vill berätta för er något från Berlin
och om svenskarna där. Ni veta alla, att
Berlin är Tysklands huvudstad och en
mycket, mycket stor stad. Den har lika många
innevånare som halva Sverige ungefär.

I Berlin bo förstås mest tyskar, men
också människor från världens alla håll och
kanter. Många av dessa äro här bofasta,
andra äro här blott tillfälligtvis, oftast då
för att studera. Går man en av de mest
trafikerade gatorna, t. ex. Friedrichstrasse,
så möter man japaner, negrer, rumäner,
amerikaner, engelsmän, serber o. s. v. Ibland
kan man också få höra ett svenskt ord,
och då blir man naturligtvis varmare om
hjärtat.

Här bo ganska många svenskar,
spridda över hela Berlin. Varje söndag jhålles
svensk gudstjänst i ett litet kapell på
Ora-nienburgerstrasse. Det är icke svenskarnas
eget, utan måste hyras av en annan
församling. Det talas dock mycket om att
bygga en svensk kyrka snart nog.
Församlingen kallas Viktoriaförsamlingen, och pastorn
heter Gunnar Helander. Ni kunna
knappast ana, huru roligt det är att få sitta
ned där i kapellet och höra en svensk
predikan och så få sjunga de kära gamla
psalmerna.

Ibland samlas svenskarna till en s. k.
Svensk-afton, och jag vill berätta för Er,
huru det gick till på den första, som hölls
här i höst.

Intill kapellet jag nyss nämnde, finns jen
sal, som vanligen kallas stora salen. Där
samlades vi vid 5-tiden på en söndag mellan
150 och 200 svenskar. Först höll
redaktör G. Blomqvist föredrag om den svenske
skalden Thomas Thorild. Så hålles alltid
på dessa aftnar föredrag om svenska män
och kvinnor, som utmärkt sig på något sätt,
om svensk konst eller också om Sveriges
natur etc. Varför? Jo, svenskarna härute och
deras barn böra och vilja också känna sitt
fosterland, dess stora män och kvinnor,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free