- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
87

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15 (24 april) - Latjocka och hennes ungar. Av Siri Rhodin. Illustratör: Herta Rönqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Raskt smög tomten sig fram och tog
dem, utan att någon mer än katten
märkte det. Och förtjust vinkade han
åt denne, då han kilade ut genom dörren.

På eftermiddagen kom barnens pappa
hem i sällskap med ett ungt fruntimmer.

Anna, Gertrud och Erik, ropade han,
kom och hälsa på er moster, som rest
många, många mil för att ta’ vård om er.

Och alla tre barnen kommo nyfikna
fram och hälsade på mostern, som de
aldrig sett, men väl hört talas om.

Som riktiga trasvargar sågo de ut alla
tre, och Gertrud och Erik tittade
dessutom surmulet under lugg.

— Ja, ser du, så här vanskött har
allting blivit, sedan Edit dog och barnen
inte längre har någon mamma, som ta’r
sig an dem, sade fadern urskuldande till
svägerskan.

— Stackars barn, sade denna. Men
vi ska snart bli goda vänner och göra
det fint och prydligt omkringoss, tilläde hon.

Då häxfolket hörde människorna
komma, fingo de fasligt brått att kila under
sängen för att ta på sig mössorna. Men
har man sett, hur man letade, funnos
de ej. Då begynte man gräla sins emellan,
ty var och en beskyllde de andra att ha
förlagt dem. Vad skulle de nu göra om
det främmande fruntimret fick se dem?
Kanske hon rent av skulle sopa bort
både dem och deras hemtrefliga sophög
under sängen. Rädda och ilskna kröpo
häxungarna omkring och letade, men
mössorna funnos ingenstädes.

Redan följande dag upptäckte mostern
både sophögen och häxfolket.

— Vad är ni för ena? frågade hon
och granskade dem noga.

— Ack, kära moster, det är våra goda
vänner, dom gör inget ont, sade Anna
litet besvärad.

— Det var just ena sköna vänner, de
äro ju så smutsiga, att man knappt vill
nypa i dem med tång, och så lömska
och elaka de se ut sedan, sade mostern.
Hör på, era smutsgrisar, fortsatte hon
till Latjocka. Om ni ska’ vara kvar här,
måste ni allt lära er göra nytta, och
först och främst får jag lov att sätta på
badvatten åt er och skura er riktigt rena,
annars är det nog bäst, att ni så snart
som möjligt ger er i väg härifrån.

Som tvål och vatten var det värsta
häxfolket visste, blev det nu ett bölande
och tjutande utan all ände. Aven Anna,

Gertrud och Erik instämde häri. De
lugnade sig dock, då mostern tog dem
med sig alla tre på en promenad i skogen.

Nu ska’ jag säga, att häxfolket fick brått
att ge sig i väg. Ty nu kunde de ju
omöjligt stanna kvar, sedan de blivit upptäckta,
till på köpet som tomtemössorna voro
borta och de inte längre kunde göra sig
osynliga. Och den där hotelsen med
badvattnet hade satt en sådan skräck i dem,
att de alla fyra kände sig illamående.

Sedan häxfolket väl var borta, blev
barnen snart nog helt annorlunda. Ty
med Latjocka, Slarva, Rafsa och Fuske
för8vunno även både lättja och slarv.
Och om en tid var hemmet åter så fint
och prydligt, att det riktigt var en lust
att se det. Och i stället för att känna
eig olustiga och missnöjda voro alla tre
barnen nu ständigt glada och belåtna.
Mer och mer duktiga blevo de även och
hjälpte mostern med alla möjliga sysslor.
Snart höllo de även av henne nästan
lika mycket, som de älskat sin riktiga
mamma, då hon levde.

Den allra lyckligaste var kanske dock
Niger, som nu åter dagligen fick sin goda,
söta mjölk i en skål, som var så blank,
att han kunde spegla sig i den. Och
det var inte utan att han gjorde det med.
Men så visste Niger också att visa sin
tacksamhet genom smekningar och
genom att hålla huset fritt från råttor.

Tomtefar med hela sin familj hade
flyttat till gården i häxfolkets ställe. Och
att människorna inte förlorade på det
bytet, förstår man nog.

Också sade Niger ofta:

— Det var då en riktig lyckodag, då
jag mötte dig, tomtefar, och jag kan inte
tacka dig nog för att du återfört
trevnaden här i hemmet.

Då log tomtefar, strök skägget och
svarade:

Tack själv kissemiss, hade du inte varit,
hade vi inte fått igen våra mössor, och
då hade Latjocka, Rafsa, Slarva och Fuske
än i dag traskat omkring här. Och där
de hålla till, där finns ingen trevnad
varken för människor, kattfolk eller
tomtefolk. Och så beror det nog mycket
på matmor också.

— Ja, det förstås, sade Niger och
begynte tvätta sig, han väntade nämligen
främmande.

-m—-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free