- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
90

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16 (1 maj) - Ett protestmöte. Av V. Emanuelsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT PROTESTMÖTE.

Av V. Emanuelsson.

Det var en ljus sommarnatt, alldeles
för ljus för att vare sig måne eller
stjärnor skulle taga sig något ut. Där tTäd
och buskar växte tätast, var det iitet
skumt, men på den öppna, gräsbeväxta
platsen ett stycke in i beteshagen var
det nästan lika ljust som på dagen.

Ett prasslande hördes i närheten,
långsamma och taktfasta steg ljödo,
någonting vitt skymtade mellan träden. Snart
trädde en häst fram på den fria platsen.
Hans hår, som förr varit grått, var nu
alldeles vitt av ålder. Det var den
gamla trädgårdshästeu Ali från herrgården.

— Först på platsen alltså, sade han
och såg sig omkring. Det passar ju även
i alla avseenden bäst. Förmodligen är
jag den äldste, kanske jag också kan
utan egenkärlek säga den förnämste.
Det är mig man vänt sig till i och för
den angelägenhet, som här skall
avhandlas, och mig man givit i uppdrag att
sammankalla mötet. Men de borde
verkligen infinna sig snart; tiden är dyrbar.

Här avbröts Alis tankegång av ett
buller, liknande det han själv
åstadkommit, endast att stegen nu voro
långsammare. Inom kort visade sig en storväxt,
brun oxe, på något avstånd* följd av en
brokig ko.

Ett par fåglar kommo med tunga ving
slag farande genom luften och slogo sig
ner på en hög sten. Den ena var en
korp, den andra en kråka. Och så kom
en höna spetande på stigen, högt och
långsamt lyftande, fotterna, som hon
försiktigt satte ned på marken, tydligen
besvärad av stenar och barr. Då hon
befann sig på jämn mark oeh kände det
korta, fina gräset under tårna, tycktes
hon bli bättre till mods. Hon gick fram
till Ali och sade med hög röst:

— Jag har en hälsning från min
kamrat, gåsen, att hon ej ansett sig i stånd
att komma hit och därför lämnat sin
talan åt mig

— Det är bra, svarade Ali.

— Ännu saknar jag många av
deltagarna, återtog han efter en stunds
väntan. Jo, se där ha vi en, min kära
anförvant, som jag knappast väntat att få
se här i natt. Välkommen, kusin!

En liten grå figur på fyra ben och
försedd med mycket stora öron steg nu
fram och såg omkring sig på de
närvarande men utan att vidare bry sig om
någon annan än Ali.

— Och här ha vi fler.

Det var ett par får, som försiktigt
trädde fram. Som dessa djur äro
mycket blyga, hade den tillkallade
representanten tagit med sig en kamrat.

Nu hördes åter ett lätt prasslande.

— A, se min vän, Hej, sade Ali, han
ville först ej vara med om vårt möte,
enär han icke ansåg sig egentligen vara
målsägare, men han gav slutligen efter
för mina skäl. Ty hur nära han än
står människorna, bör han dock ej
glömma, att han står närmare djuren.
Enahanda var förhållandet med katten,
Stella. Men här ha vi nu båda två.

Eli vacker medelstor hund med kloka
ögon och krusigt hår samt ett prydligt
halsband kom vandrande på en av
stigarna, som förde till samlingsplatsen.
Från andra sidan syntes en katt med
omsorgsfullt vårdad svart och vit päls
varsamt smyga fram på sina fina
tassar.

— Jag tror, att vi nu äro fulltaliga,
sade Ali, ty våra mindre civiliserade
fränder, t. ex. vargen och räven, lära
inte infinna sig, vilket också är bäst för
den allmänna trevnaden. Men vänta —
jag saknar en mycket viktig person, ja,
den som i själva verket torde ha mesta
orsaken att deltaga i ett möte sådant
som detta.

—- Uff, uft*, hördes i detsamma en
munter röst längre bort i hagen, och
några ögonblick därefter kom en stor
gris guppande och stannade först mitt i
kretsen med svansen prydligt lagd i
knorr, kisande omkring sig med sina
små sneda ögon och rörande på trynet
åt alla håll.

— Jag hade litet svårt att krångla mig
ut, men här är jag nu i alla fall, sade
han — sent, men inte för sent.

— Vi kunna således förklara mötet
öppnat, sade Ali med högtidlig min, som
passade bra till hans allvarsamma och
långdragna ansikte. Och vill jag då först

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free