- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
98

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17 (8 maj) - Indiananfallet på de vita jägarnas läger. Av Erik Pallin. Med fotografier - Till Amerika. Av Elin Waldén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kolvarna över rödskinnens huvuden. Inom
en halv minut var indianernas nederlag klart
och de röda i full flykt över snöfältet och
in i skogen, medan Jim Björndödaren
befriades från sina fjättrar och hans sårade
kamrater pysslades om på bästa sätt.

En stund därefter träffades emellertid
allesammans åter, vän som fiende, och det till

på köpet i det grymma rödskinnet Eldögas
hem Ty de voro inga indianer och inga
vita jägare heller, utan barn allesammans,
som klätt ut sig och lekt hela äventyret,
vilket vi berättat här. Och — sedan leken
var slut hade mamman till Eldöga — som
egentligen hette Karl Eriksson — bjudit
hem alla pojkarne på kaffe och dopp.

Och det, skall jag säga, smakade något
efter det stora kriget 1

TILL AMERIKA.

Av Elin Waldén.

Lena stod med sitt halmgula hår, flätat
i två roliga små flätor, och tvättade
dock-kläder. Hon hade ett drygt arbete med att
få ett par dockbyxor re^a.

I detsamma kom hennes lekkamrat,
Lill-Anna, springande in genom grinden. — Står
du här och tvättar dockkläder? Vad det ser
roligt ut. Får jag hjälpa till litet? — Och hon
kavlade skyndsamt upp ärmarna och såg
prövande på knytet för att se, vilket plagg
hon borde utvälja.

— Du kan ta den lilla underkjolen, som
har spetsen sönderriven. Det var så, ser
du, att skogvaktarens svarta hundvalp
»Mocka», som annars är så söt och rolig, kom
mspringande en morgon, när jag ännu låg,
ryckte dockan ur vaggan och for, slängande
med henne i munnen, ett varv kring
golvet, så hon skramlade mot skåp och
stolben. Och när jag sprang upp och ville rycka
dockan av honom, så höll han ännu så
stadigt i kjolen med tänderna, att jag måste
draga av alla krafter, och så gick spetsen
sönder. Tycker du inte att vi kunde lappa den?
Ja,g tycker det ser så tråkigt ut, när den
hänger så där.

— Jo, det är jag alldeles säker om, sade
Lill-Anna, bara vi nu få den här tvätten
undan, så får man se’n börja tänka på
lappningen ?

— Var tycker du, Lena, att vi skola hänga
upp vårt klädstreck?

— Det är bara ett sockertoppssnöre, så
det räcker inte så långt. Vi kunde
kanske hänga det mellan de där två små
äppelträden. Men vi få nog försöka binda det
högt upp i alla fall, annars kan Mocka
komma flygande igen och draga ned hela
tvätten.

— Ja, det kan du nog ha rätt i, Lenai.
Han kunde kanske få tag i Lillis
rosenblommiga söndagskolt, och det vore ändå en
förfärlig skada.

— Kanske blir bäst att bedja Lasse hänga
upp strecket, för han är så lång.

Lasse hade just varit uppe på vinden och
lagt ett par växter i press och kom nu
gående på trädgårdsgången.

— Lasse, var snäll och häng upp det här
klädstrecket åt oss! Vi måste ha det så högt
upp för Mockas skull.

Lasse såg prövande på snöret. — Sådanaj
små kryp, som inte kan få upp en sådan där
bandstump på egen hand, sade lian
välvilligt överseende.

Det var så tjusande att föreställa fullvuxen.
Men inne i hans själ satt längtan till glada
lekar och lockade honom.

Lasse såg bort över trädgårdsplanket, och
han fick en idé, som med ens fångade alla
hans tankjar.

— Hör ni flickor, skola vi leka nå’nting
riktigt roligt tillsammans?

Flickorna kände sig ofantligt hedrade av
ett sådant anbud. Lasse var ju i alla fall
tolv år och gick i andra klassen.

— Vad skola vi leka tillsammans?
undrade Lena.

— Jo, vi skola leka, att vi emigrera till
Amerika.

— Vad vill det säga att emigrera? sporde
Lena och såg i förundran upp till Lasse.

— Det är att man far mycket långt bort,
så förfärligt långt, att man seglar över en
hel ocean. Man tar sina barn och sina
kläder och allt vad man har med sig. Och
man bosätter sig i det främmande landet och
kommer aldrig hem igen, förstår du?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free