Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18 (15 maj) - Till Amerika. Av Elin Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mocka rusande, gnällande och viftande med
svansen.
— ’Skola vi taga honom med? frågade
Bertil underdånigt. Lasse betänkte sig. Han
påminde sig, att kaptener ibiand bruka ha
hundar, som äro mycket trogna.
— Ja, det kan bli gott att ha en hund
med sig, då man kommer till Amerika, sade
han, och så lyftades Mocka in i båten.
Nu drogs landgången in. Flickorna viftade
med sina förkläden, och gossarna svängde
sina mössor till farväl.
På skeppet var allt helt nätt ordnat. Då
landgången, som bara var en brädstump,
drogs in, lades den på två stockändar, och
strax hade flickorna en bänk att sitta på.
Mellan två av kättingarna åter hade pojkarna
bundit en liten hängmatta. Den var
egentligen avsedd endast för Lilii, men i
nödfall kunde de små mammorna, en i tur,
sova med henne där uppe, om flickan bleve
orolig under färden. I toppen av
balansstången svajade en liten blågul flagga, som
mamma en tgång givit kapten Lasse.
Nu ställde sig Lasse och Bertil vid var
sin kätting, togo stadigt ställning och började
sätta skeppet i rörelse. Det gungade så
behagligt. Lena och Lill-Anna sågo förtjusta
på varandra. Lilli var redan bäddad i
hängmattan, så hon gjorde inte något omak, men
Mocka började i stället bli orolig. Han sprang
av och an och gnällde och skrapade med
tassarna.
Flickorna fingo lov att slå sig ned mitt
på golvet och taga honom emellan sig, och
Lill-Anna bredde sitt vita förkläde över
honom, alldeles som ett lakan, så att bara
huvudet blelv synligt.
Men just som de som bäst pysslade om
honom, tog han ett förtvivlat skutt och var
fri.
— Det börjar gå hög sjö, sade Lasse
förtjust och ökade ytterligare på farten.
Lena kröp upp i hängmattan med Lilli,
drog nätet ihop över näsan på sig och tyckte
sig vara bärgad.
Men pojkarna blevo vilda av ivern och
farten, och allt högre flög vågen för varje
nytt tag.
Lill-Anna satt på golvet och höll Bruna
i famn, medan knyten och koffertar
ramlade över varandra och Lena krampaktigt
höll fast hängmattan om sig, fullt övertygad
om att om hon ett ögonblick släppte sitt
tag, (Så gick hon över bord.
— Du får inte låta det storma så
förfärligt! sade Lena slutligen nästan i förtviv-
lan. — Jag är alldeles yr i huvudet, men
jag kan heller inte komma ned. Lasse,
Lasse!
I detsamma nådde även Mockas lidanden
sin höjdpunkt. Han tog ett halsbrytande
skutt ned i oceanen, gjorde en kullerbytta
i farten, men var strax på benen igen och
sprang, uppfylld av befrielsens glädje,
skyndsamt sin väg.
Kaptenen såg beundrande efter honom och
utbrast vemodigt: — Han var en underbar
hund. När han ville, så kunde han gå på
vattnet, och det har jag aldrig förr sett
hundar göra. Men han fick en så stark
hemlängtan, att han inte stod ut.
— Om du inte skvalpat så
förfärligt, så skulle han inte fått någon
hemlängtan alls, tog sig Bertil rättigheten att
invända. Håller du på så här, så bli
småflickorna sjösjuka på fullt allvar, och så
har du ingen med dig, när du en gång
är framme i Amerika.
Lasse, som känt sig lycklig av
kraftutövningen, minskade genast på farten.
Då passade styrmannen Bertil på att giva
leken en annan vändning genom att ropa:
— land i sikte!
Nu minskades farten mer och mer, man
nalkades Amerikas kust. Lena kom med
Bertils vänliga hjälp ned ur hängmattan, men
hon var alldeles yr i huvudet och satt helt
tyst med Lilli (i knä’t. Hon var på fullt
allvar lycklig att vara framme.
Och över landsvägen gick det och bort
till den brända pampas och på andra sidan
om den till apelsinlunden, där de resande
åto sig mätta aJV (de raraste blodapelsiner.
Och det gjorde gott.
— Nu skola vi slå upp vårt tält, sade!
Lasse, i det han reste brädstumpen mot en
ungbjörk och tog fram Lenas schal ur
knytet. Det här skall bli stiligt!
I detsamma hördes vällingsklockan ringa,
och med ens stannade Bertil som i
färfä-ran. — Posten! var det enda han fick fram,
oc*h nu mindes alla barnen, att han kastat
rocken ’på gräset och att dess bröstficka
innehållit förvaltarens post.
Nu voro goda råd dyra. Packningen
rafsades ihop i en hast, och de små
nybyggarna begynte springa allt vad de förmådde,
men när de kommo fram till platsen, där
vågen stod, syntes varken rock eller post till.
Bertil började storgråta.
— Det var min enda sommarförtjänst att
bära hem posten. Far och mor behöva så
gärna någon hjälp, och nu har jag fuskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
