- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
126

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22 (18 sept.) - Mirran Majrosa Lull-lull Höstlöv. Av Henny Widström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lill-Stina hade blivit omstoppad och
hade under snyftningar läst hela sin
aftonbön. Mor hade försökt att trösta sin
lilla flicka och tänkte nu gå ut till stora
systrarna, då lill-Stina ropade på henne:

— Mor, mor, vänta, det är inte
färdigt än. Jag har en bön kvar. Kom
igen, mor!

Och mor kom och böjde knä vid lilla
sängen igen, och lill-Stina sade mycket
högtidligt:

— Gode Gud, se efter var Lull-Lull
är, och skicka hem henne snart. Du
vet, vem jag menar, Mirran Majrosa
Lull-Lull Höstlöv.

— Mor, fortsatte hon därpå, det var
väl bäst jag sa’ så. För annars kunde
Gud inte veta riktig, kanske. Lull-Lull
är ju knappt något riktigt namn, se.

— Kära liten, svarade mor, Gud vet
nog säkert vem du menar och skickar
hem henne också.

— Kanske jag skulle »fonera» till John
Blund och be honom också, undrade
Stina. o

— Åh nej, lilla barn, det behövs nog
inte alls. Du har ju bett Gud, och han
har så många, många tjänare, som han
kan skicka. Var alldeles lugn nu, liten,
och sov! Och så kysste mor sin flicka
och gick.

* *

*



Lull-Lull, hon hade kommit riktigt ut
på villovägar. Hon hade blivit mycket
stött, för att lille-bror dragit henne i
svansen och jungfrun glömt bort att
hälla upp nysilad mjölk åt henne,
medan den var varm, så hon hade med
trots i själen smugit sig ut i höstmörkret.

Det var rätt intressant att vara ute så
där alldeles för sig själv, obevakad och
fri. Och för hennes ögon var inte
höstkvällen på långa vägar så mörk som för
Stinas.

Bort till uthusen styrde hon kosan.
Men det var stängt överallt. Förargligt!
Det kunde ha varit roligt att hälsa på i
ladugården och fråga grisarna, om de
sett till någon råtta; — korna brydde
sig aldrig om sådana småsaker! Nog för
att Lull-Lulls jägarinstinkter blivit bra
nog sövda till ro av all vällevnad hemma,
men det kunde ju ej skada att uppträda
som en riktig råttkatt. I alla fall var
det stängt nu till natten.

Hon fortsatte till ett gammalt lider,
som låg för sig självt och numera
begagnades endast för att hysa trasiga
gamla åkdon och annat sådant.

LTppför den gamla murkna, sluttande
bron smög hon fram till dörren. Och
har man sett! Den var inte alldeles
riktigt stängd. En liten springa var där,
så pass stor, att en katt-tass kunde tränga
sig genom den. När tassen vidgat den
litet, gick huvudet igenom och så hela
kroppen.

Hu! Det var nästan ruskigt därinne!
Svart och dammigt och sådana högar med
skräp! Uttjänade åkdon och massor av
brustna och förstörda medar, skacklor
och hjul och allt möjligt.

Lull-Lull gick omkring och snokade
en stund. Sedan satte hon sig på en
trasig vagnsdyna och filosoferade.

Bäst som det var, kom hon ihåg, att
hon inte fått någon kvällsvard, och då
kände hon, att hon var hungrig.
Kanske det kunde finnas råttor här uppe.
Hon fick lov att nosa litet mer i hörnen.

Så där ja! En vindstöt smällde igen
dörren med en sådan kraft, att Lull-Lull
verkligen blev instängd. Det var inte
precis trevligt, och Lull-Lull började längta
hem.

Om hon varit ett människobarn, skulle
hon börjat gråta och jämra sig, men nu
var hon bara ett kattbarn och var tyst,
fast hon blev mer och mer bedrövad till
sinnes. Till det där gamla lidret gick
ingen människa på långa tider. Tänk,
om hon måste svälta ihjäl här!

Då fick hon plötsligen höra en
viskande röst:

— Lull-Lull, Lull-Lull, är du där?

— Jam, jam, var är du, Nisse?
svarade Lull-Lull och försökte upptäcka sin
vän Tomtenisse, vars röst hon känt igen.

— Sätt nosen i vädret, och glo upp i
taket! återtog tomterösten.

Och Lull-Lull fick verkligen syn på
något uppe i taket: ett litet hål, som
blev större och större under ett par små
ivriga tomtehänder.

— Det är så murket häruppe, ser du,
hördes åter den späda rösten, så den här
vägen går det mycket lättare att komma
ut än genom dörren.

Emellertid hade molnen blåst bort
därute, och det hade blivit stjärnklart.
Lull-I Lull såg tydligt en stor stjärna titta in

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free