- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
130

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23 (25 sept.) - Den fattige gossen och den rike lorden. Berättelse av Harald Östenson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Slag och sparkar haglade över honom,
men han förblev ståndaktig. Han
lovade inte att ljuga. Han svor inte heller.

De elaka gossarne trodde, att ingen
såg dem, men däruti misstogo de sig.

På andra sidan om en gärdesgård satt
en man, som en lång stund med
förtjusning betraktat den egendomliga tavla,
som det närbelägna fjället denna dag
erbjöd. Bredvid honom låg en blecklåda,
i vilken han samlat fjällväxter, samt ett
förstoringsglas. Han var en sådan där
lärd herre, som undersöker allting och
skriver upp allting i en bok. Av folket
kallades han doktorn.

Hela uppträdet såg han genom
springorna i gärdesgården. För var gång
gossen fick ett slag, ryckte det till i
honom, men samtidigt lyste hans ögon av
glädje över den lilles hjältemod.

Hastigt rusade han emellertid upp och
hoppade över gärdesgården.

Nu fingo de båda våldsverkarne ett
välförtjänt kok stryk.

— Vad heter du, min gosse? frågade
han den lille, när de andra aflägsnat sig.

— Jag heter Oskar.

— Nå, varför vill du inte svärja?

— Min mamma har sagt, att det är
synd, och mamma — — —, nu började
tårarne rinna häftigare än förut.

— Nå, hur är det med din mamma?

— Hon är död.

— Var har du nu ditt hem?

— Jag bor hos moster Kraft, och hon
bor i den gården, som de där pojkarnes
pappa rår om. Socknen betalar för mig.

— Har du det bra där?

— Det är nog bra annars, men jag
får så litet mat, och det är så många

— — många — — djur i sängen. Och
de andra pojkarne säga, att jag är en
tiggarunge och en mes och en stackare
och en kruka. Och ibland kalla de mig
för ’ flickan’.

— Det ska du inte vara ledsen för.
Dii är ingen flicka, utan du är en
riktig gosse, du.

Nu vart Oskar glad. Herrn såg ju
så lärd ut. Nog visste han, hurudan en
gosse skall vara.

Under det doktorn gick till den vid
fjällets fot belägna byggnad, i vilken
han jämte några andra sommargäster
bodde, föresatte han sig att göra a ad
han kunde för den fattige Oskar.

På eftermiddagen anlände en
egendomlig resande. Det var en fin herre
med vitt hår och vitt skägg. Han hade
med sig en hel mängd lådor och fodral
av olika form. Utan att fråga efter
värden eller värdinnan gick han in i det
bästa rummet och började helt lugnt
ordna sina saker, varefter han slog sig
ned på soffan, aildeles som om han
varit hemma hos sig.

Händelsevis fick en av tjänarinnorna
se honom. Hon sprang genast efter
värdinnan och ropade: — Lorden! —
Lorden är kommen!

Värdinnan skyndade strax in för att
hälsa på sin gäst.

Främlingen var en mycket rik
engelsman, som nu i många år vistats här
varje sommar. Han var en ädel man.
Men tillika var han mycket besynnerlig
i sitt sätt och sina förehavanden, något,
som ofta är fallet med rika
kringresande engelsmän.

Följande dag började han göra i
ordning sina fiskredskap. Ett af de långa
fodralen innehöll metspön. Men det var
underliga metspön, De kunde skrufvas
sönder i mycket korta delar och voro
för öfrigt så dyrbara, att man skulle
be-höfva flera år för att fånga fisk för de
pengar, som ett enda kostade.
Engelsmannen hopskruvade nu ett av spöna,
försåg det med rev och utvalde en krok
med konstgjord fluga ur sitt rika förråd.
Så mätte han metspöet, och så mätte
han reven. Sedan tog han upp en
anteckningsbok och skrev upp, hur långt
metspöet var, och hur lång reven var.
Han skulle också skriva upp datum och
klockslag, när han fångade fiskarna, samt
huru mycket var och en vägde. När
han undersökt sin lilla våg, som var
inrättad att stoppa i fickan, voro alla hans
don i ordning. Men så hade han också
arbetat med dem i ett par timmar. Nu
begav han sig bort till forsen, där
laxöringarna höllo till.

Doktorn och den engelska lorden
kände varandra väl sedan föregående somrar.

En afton, under det gästerna intogo
sin måltid i den gemensamma matsalen,
sade lorden helt oförmodat till doktorn:

— Alla svenska pojkar svärja.

— Nej, sade doktorn, det är inte sant.

— Jo, eade lorden. Det syntes, att
han blev het.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free