Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23 (25 sept.) - Fru Rana. Av Nanny Hammarström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Kana.
Av Nanny Hammarström.
— Minns du, då vi träffades vi två? Du
blev rädd, och jag blev rädd. Du skrek, och
jag hoppade kvickt undan. Jag kände dig
ej alls, och jag hade fått lära mig att vara
rädd för alla främmande. Därför tog jag
ett väldiet skutt och gömde mig i gräset.
Men då ja,g suttit där en stund, kände jag
ett mjukt och varmt finger fara över min
rygg.
— Var inte rädd, sade du — var inte
rädd.
— Du är snäll du, svarade jag och satt
alldeles stilla.
Och då, tänkte jag, att jag en gång skulle
vilja berätta om grodans lustiga liv för den,
som hade så mjuka och vänliga fingrar. Och
nu berättar jag.
— Fru Rana, fru Rana! ropade någon
till mig en iafton på våren, och när jag
tittade upp, så var det svalan Hirundo.
Han och hans fru brukade komma till min
sjö ibland, och därför kände jag dem.
— Fru Rana, fru Rana! ropade han åter,
då jag ej kom mig för att svara. — Zivit,
zivit, har du vaknat redan, zivit, zivit
vin-tersovare!
Jag brydde mig ej om att svara, ty jag
visste väl, att det ej: var gott att hinna
sticka in ett ord, då Hirundo var i farten.
Ja,g är litet långsam av mig, vet du. Och!
Hirundo han flaxar och far; än är han här,
än där. Inte lönar det sig för allvarsamt
folk att fundera ut ett svar åt honom. Jag
satt därför stilla i gräset, och hade diet så^
bra på allt sätt, där jag’satt, gräset var så
präktigt vått efter regnet. Då hördJes det åter:
— Zivit, zivit!
Ack, den bråkmakaren, tänkte jag, att han
inte kan låta mig vara i fred! Men nu var
det fru Hirundo, och hon slog sig ned pä
en blank tråd i luften. Då hon satte sig,
kom det ett stänk av klara droppar från
träden. Det var regndropipar, och vet du,
regndroppar är jag riktigt förtjust i.
— Goddag, goddag fru Rana! ropade
svalfrun från tråden.
— Goddag, sade jag.
— Vi ha just kommit hem Hirundo och
jag, sade hon — det är roligt att se* dig
och allt här hemma igen.
— Det är bra det, sade jag.
| — Är du inte också glad över våren, fru
Rana, och har du inte brått som alla andra,
och bygger du inte bo och väntar du inte
små barn? Du är så tyst och stilla, att
jag skulle ha lust att ruska om dig. Vad
sitter du och funderar på? Du skall vara
glad som alla andra.
Fru Hirundo ropade ännu en hel mängd
andra saker till mig, men jag hörde ej allt,
ty hon satt eji stilla, utan flög upp och
satte sig igen. När hon slutat, sade jag:
— Var och en har sitt sätt, och jag är
inte så talträngd som många andra. Men
då du frågar, skall jag svara, ty litet av
min vårröst har jag ännu i behåll.
Knappt hade jag sagt detta, så flög fru
Hirundo upp och började ropa:
— Hir- hir- Hirundo! och då han hörde
henne och kom flygande, sade hon: — Det
är redan sent, och du kan behöva vila efter
resan, käre Hirundo, och du kan lika gärna
sitta på den här tråden som någon
annorstädes. Fru Rana har lovat berätta för oss.
— Vad skall hon berätta då?, frågade han.
— Jo, ser du, jag frågade henne, om hon
märkt, att det blivit vår och om hon vaknat
riktigt ännu eller om hon drömde om
vintern och — hu då — om allt det som
lär finnas då, kvittrade svalfrun och burrade
med detsamma upp sig till en boll, ty det
var kanske eji riktigt så varmt, som den
bortskämda frun var van vid.
—-Nå, vad svarar du på det? fru Rana
sade svalherren.
— Jag skall först fråga er om en sak,
sade jag. Var voro ni i går?
— På resa förstås.
— Och i förrgår?
— På resa, på resa, sade svalherrskapet.
— Och var voro ni för ännu längre sedan?
— Då voro vi långt borta, långt bakom
land och vatten och land och vatten igen,
i det varma landet, där det eji är vintieir.
— Och vad tror ni, att jag då var?
— I sjöbotten, i leran, djupt i leran, där
du sover och sover och bara sover halva
livet. Du har själv sagt, att du gör det,
ropade svalherrskapet om varandra.
— Om vintern, ja, då sover ja,g, men till
våren, den riktiga våren, som ni inte vet
av, till den vaknar jag.
— Den riktiga våren, nog är den här
våren riktig, sade svalfrun.
— Fru Rana pratar, visst är den här våren
riktig, det kan du vara säker om, sade
sval-herrn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
