- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
135

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23 (25 sept.) - Fru Rana. Av Nanny Hammarström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja, för er kanske, sade jäg — men min
vår var tidigare. Isbitarna skramlade i min
sjö, och ,snön låg kvar här och där, när
jag kröp fram och såg mig omkring i
våras.

— Var det inte förskräckligt? frågade fru
Hirundo och ryste till.

— Nej, sade jag — jag tyckte det var så
vackert alltsammans, att jag började sjunga:
Koak, koak, brékekekex, brekekekex,
koak, koak, och genast svarade mig andra på
samma sätt. Men bäst av alla sjöng
grod-far. Han och jag och vi alla, vi sjöngo
och sjöngo afton efter afton till långt in
på nätterna. Ja, det var en riktig vår det!

Men var har du herr Rana nu då,
frågade fru Hirundo.

— Grodfar, han hoppar på sitt håll och
jag på mitt, sade jag.

— Det där skulle inte jajg tycka om, sade
fru Hirundo.

— Och inte jaig heller, sade herrn.

— Men vi tycka det är bra så, här, sade
jag. — Då vi ändå ej längre kunna sjunga
tillsammans, så tycka vi bättre om att hoppa
omkring på var sitt håll.

— Men fru Rana, sade svalfrun och såg
med detsamma så förskräckt ut, att jag trodde
hon skulle falla från tråden — var har
du dina barn? Ligga de i äggen ännu? Och
vem sköter dem? Och har du inte ett bo,
och ruvar du inte dina äigg?

— Lera till boet finns det ju i din egen
sjö, sade svalherrn.

— Och litet mjukt att bädda med hade
du väl kunnat hitta var som helst.

— Fru Rana, fru Rana, hur i all världen
har idu det ställt? Jag förstår ej, att du
kan sitta så där ledig och lugn.

Så där hö 11 q de på en god stund, och
jag visste, att det var bäst att låta dem
prata. Då ide lugnat sig litet, sade jag:

— Huru många barn brukar ni ha?

— Så där fem, sex, sade svalfrun.

— Huru många har du då, frågade
svalherrn?

— Gissa, sade jag.

— Kanske sju, sade svalherrn.

— Kan ni räkna längre? frågade jag.

Då sågo de båda två så förlag na ut, att

jag förstod, huru det var fatt.

— Ja, ser ni, inte kan jag heller räkna
så särdeles, men det vet jag, att lika gärna
som att räkna mina barn kunde ni försöka
räkna myggorna, som dansa över sjön. De
äro oräkneliga! Undrar ni ännu över, att

jag ej bygger bo åt dem och ruvar dem
och hämtar mat åt dem?

Men nu svarade varken svaiherren eller
frun. De sutto moltysta. Och då beslöt jag
att passa på och säga litet mera, då jag
engång var i farten.

— Ett sla,gs bo gör jag ändå åt dem, och
det tycka de mera om, än om de skulle
få ligga i edra lerskålar. Vart litet ägg
gömmer jag i ett mjukt och segt slemklot, och
slemkloten hålla fast varandra, så att de
tillsammans bli en väldig klump. Den
sänker jag ned i min egen sjö. Men se, då
börja slemkloten klunka vatten, och ju mera
de dricka, dess mer svälla de ut och dess
lättare bli de, och till sist börjar hela
klumpen röra sig uppåt och uppåt, och slutligen
vaggar hela barnskaran av och an på ytan,
där solen värmer och där vattnet är ljumt
och småkrusigt.

— Vet du, sade svalfrun — jag tycker
du har ställt det riktigt bra för dina barn.

— Men i nog tycker jag ändå mera om
att vi ha våra i »lerskålar», som fru Rana
säger, sade svalherrn och sträckte på sig,
som om han varit förargad.

— Men fru Rana, ropade svalfrun och
vippade i ivern upp och ner, — vem matar
dina oräkneliga, vem matar dem, då de krypa
ur iä,ggen?

— Ja, svarade svalherrn — vem matar
dem, säg det ?

Och vet du, när jäg nu tänkte på
svalherrskapets häpnad över vad jag hade att
berätta dem, så kände jag mig så belåten,
att. jag en stund måste småkraxa för mig
själv ett sakta: Koak, koak, bre- bre-
brekekekex. Sedan frågade jag stillsamt:

— Duger er lerskål att äta?

— Att äta, sade svalherrskapet — boet då?
Vad menar du ?

— Jag undrar bara, om det kunde duga
till mat, sade jag.

— £)et kan du väl förstå, att det inte
gör, sade svalherrn — inte äter man väl
ändå upp sitt hus, inte.

— Jo, men se, det är just det, det är just
det, som mina oräkneliga göra, utbrast jag
förtjust och glad.

— Nej, vad säger du! sade svalherrskapet.

— Jo, jo, det är sant, sade jag. —
Slemklotet är deras vagga och bo och sköterska
och mat och allt på en gång. Var och en
får sitt. Så att inte är det rätt att säga,
att jag ingenting gör för mina barn.

— Men kära fru Rana, sade svalfrun
förläget — vi visste inte, hur du hade det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free