- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
138

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24 (2 okt.) - Äventyret i trädgården. Saga av E. von Post. Illustratör: V. Börjeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

pade en den allra näpnaste lillatomte. Han
var så liten, så liten och såg så lustig
ut, att Rosa verkligen måste dra på
munnen. Han hoppade ända fram där
hon satt och placerade sig helt ogenerat
i den stora dockan Lisas knä. Rosa
var alldeles häpen, och hon tyckte sig
riktigt se, hur förskräckta dockorna, i
synnerhet Lisa, var.

— Goddag, goddag tjillevillevipp! pep
tomten och hälsade på tomtevis med att
nicka tre gånger. Jag är hustomten
Jimmidibydill, och jag tycker om snälla
små flickor jag, fortsatte han och drog
upp ett litet, litet paket ur sin ficka.

— Nu ska du få se, pep han igen, och
så började han veckla upp det lilla paketet.
Det innehöll en blå silkesduk, som
tomten bredde ut på gräset. Alldeles tyst
satt Rosa och såg på och förvånades
allt mer och mer, för det var en högst
besynnerlig silkesduk. Den tycktes kunna
bli hur stor som helst, och till sist var
den så stor,- att tomten måste springa
från ena hörnet till det andra för att
veckla ut de sista hopvikningarna. Sedan
bjöd han Rosa och alla dockorna att ta
plats på silkesduken, och när det var
gjort, började han igen med sin lustiga
röst: — Humbumelebimbum! pep han,
och genast hördes ett surr och ett brum
i luften. Fyra stora humlor kommo
flygande.

— Hummelbum och hummelbin

Låna säkra vingen din!

Prinsessan Vårvind fin och skör

Väntar ose, o, hejsan — kör!

Och i ett nu kände Rosa, hur hela
härligheten lyfte på sig. De fyra
humlorna hade bitit tag i hörnen på
silkesduken, och nu surrade och brummade
de, allt som de flögo i väg.
Jimmidibydill satt längst fram och dinglade med
sina små tomteben. Han såg så belåten
och vänlig ut, att Rosa alldeles glömde
sin ängslan utan tyckte bara, att det var
härligt att sväva i luften.
Emellertid hann hon ej hängiva sig åt några
funderingar, ty innan hon visste ordet
av, stannade surret och silkesduken med
sina passagerare nedsattes på en
grönskande äng mitt bland de ljuvligaste
vårblommor. Dockorna, som alls ej gjort
något väsen av sig, vad kom det väl
åt dem i ett nu?! De hoppade upp och

skuttade omkring i gräset. Dockan Lisa
först och så hela. raden Emmy, Eleonora
och t. o. m. dockpojken Wilhelm, som
hade ena benet avbrutet och ett stort
hål på byxorna bak. Rosa var alldeles
häpen, men tomten Jimmidibydill
ruskade på huvudet och tillsade dockorna att
vara stilla och lugnt slå sig ned i gräset.

— Kvitt-kvitteritt hördes en liten lärka
i luften.

— Tätt i mina spår,

Kvitt kvitteritt,

Kommer sessan Vår,

Kvitt kvitteritt!

kvittrade hon och flög förbi. Om några
sekunder sågs den näpnaste lilla
guldvagn komma körande på ängen. Sex
skimrande fjärilar drogo den, och i vagnen
satt en underbar liten fé. Rosa bara
stirrade och stirrade och märkte rakt
inte, att Jimmidibydill stod och pep vid
hennes sida. Inte förrän han nöp henne
i öronsnibben, märkte hon honom och
förstod, att han ville säga någonting.
Han viskade henne något i örat, och
Rosa nickade. Under tiden hade den
lilla guldvagnen hunnit ända fram till
dem, och mitt för Rosa stannade ekipaget.

— Varthän prinsessa ljus och skär?

Må jag fråga vart det bär?

stammade Rose med en sidoblick på
Jimmidibydill, som nickade belåtet. Den
lilla féen började så berätta för Rose
en hel liten underbar historia.

— Jag är prinsessan Vårvind, sade
hon, och varje år far jag ned till jorden
på en solstråle för att väcka upp
vårgrönska och de första vårblommorna, som
sova i jordens mull hela den långa
vintern. När* jag kommer och smeker dem,
vakna de till liv igen. När jag bringar
dem vårens hälsning:

»Vak upp, vak upp, kläd jorden grön,
Blommans liv är kort, — men skön,»

få de så brått de små blommorna. Värst
att skynda sig äro alltid snödroppar,
tussilagor och blåsippor, för bland dem
är det alltid en sådan tävlan. Alla vill
bli först.

— Nu var det ju så, fortsatte
prinsessan Vårvind, att alla små blommor
älska intet högre än att glädja
människorna och sprida skönhet på jorden.
I hela blomsterriket var det ju känt, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free