Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24 (2 okt.) - Äventyret i trädgården. Saga av E. von Post. Illustratör: V. Börjeson - * Min ängel. Av Anna Tengstrand - Huvudbry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vårens första blomma alltid väckte så
stor fröjd och glädje, och därför hade de
små vårblommorna en sådan brådska.
Jag vill berätta dig en historia om två
röda rosor, tilläde féen och flyttade sig
närmare Rosa, Jimmidibydill har nog
hört den förut, sade hon och nickade åt
tomten. Det var en gång en liten flicka
som räddade två röda rosor från en
för tidig död. De stackars
blommorna hade blivit bortkastade mitt på
gatan. Halvvissnade och bedrövliga sågo
de ut, ty intet vatten hade de fått på hela
dagen. De flämtade och suckade: »O, om
vi bara finge vatten, vatten!» Nu hände
det, att en liten blomstervän gick förbi
och fick se blommorna på gatan. »Tänk,
om någon vagn kommer och kör över
dem, eller om någon människa trampar
på dem», tänkte hon med förfäran, varpå
hon sprang fram, plockade upp dem och
tog dem med sig hem. Snart badade
de båda två i friskt vatten. På natten,
må du tro, medan den lilla flickan sov
och drömde, hade rosorna stort bestyr.
De skulle leva upp igen och med all
kraft arbetade de därpå. På morgonen,
då den lilla flickan kom för att se på
sina stackars blommor, vad tror du väl
hon fick se? Två de allra härligaste,
friskaste rosor lågo där och simmade i
vattnet. Nu var det så, att som alla
riktiga blomstervänner, så kunde den
lilla flickan förstå blommornas språk, och
då hon såg på dem, talade de till henne
så vackert, så vackert.
Här slutade féen och smålog åt Rose:
— Ja ja, sade hon, du känner nog till
det här! Och minnsann det gjorde Rose,
ty den lilla flickan, som räddat rosorna,
var ingen annan än hon själv.
— Men farväl, farväl, utbrast plötsligt
prinsessan Vårvind och höjde sitt lilla
guldspö. De skimrande fjärilarna
fladdrade, och i väg bar det.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
