- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
142

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 (9 okt.) - Pojken som gick sin väg. Saga av Dagmar Nordenfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin väg om icke mer än för en dag
eller, två, bara så pass att de kunde
längta efter honom, ångra sig och bli
snälla igen.

Han skulle gå sin väg, — ja det var
en utmärkt idé. Det skulle katten vara
barn i det här huset längre! Han sprang
upp ur sängen och klädde sig med fart.
När han var färdig, smög han sig ned i
matsalen för att se, om han kunde få
fatt i några skorpor att stoppa i fickan.
Men se, där stod på matbordet en tallrik
med fem stora smörgåsar med ost och
salt kött på, och Nils kom ihåg, att
mamma hade lovat honom smörgåsar,
så att han icke skulle förgås av hunger
under rensningen.

Han blev så liungrig med detsamma,
att han måste äta upp tre, men de två
sista vek han ihop och stoppade i fickan.
Man fick ju lov att tänka på framtiden
nu, när man skulle sörja för sig själv.

Så smög han sig så tyst han kunde
ut genom porten och nedför trappan, och
sedan sprang han över gården och
genom alléen i full fart.

När Nils kom fram till landsvägen, fick
han se Brunte och Svarten gå inne i
hagen och beta. Då fick han en idé, —
han skulle rida på Brunte tvärs genom
hagen; det ginade vägen betydligt. Och
så visslade han på Brunte, men hästen
hörde ingenting, han bara åt och åt.
Nafs, nafs, nafs, lät det, då han bet av
gräset.

— Kom Brunte, kom pojken! lockade
Nils.

— Låt mig vara! sade Brunte.

— A, kom, så får jag rida på dig,
bad gossen.

— Har inte tid, svarade Brunte, som
bara åt. Nafs, nafs, nafs, lät det igen.

Då klättrade Nils över gärdesgården
och sprang fram till Brunte, men hästen
vek undan och ville icke låta ‘ fånga sig.

— Vad går åt dig i dag? frågade Nils
förtretad, jag brukar ju rida på dig.

— Inte i dag — nafs, inte i dag, nafs,

— vi skola dra hölass hela dagen, och
då måste vi äta mycket, så vi orka dra
mycket. Nafs, nafs, nafs, lät det ändå
fortare.

— Pytt, sade Nils, kom nu bara!

Men Brunte lade öronen bakut och

grinade så argt som om han ville bitas,
och svarten vände bakdelen till och såg
ut som om han ämnade sparka, så Nils

tyckte det var rådligast att kila tillbaka
och hoppa över gärdesgården.

Så gick han framåt landsvägen igen,
och efter en stund fick han se en stor
nyponbuske alldeles översållad med skära
rosor stå vid vägkanten, och han började
strax att plocka av blommorna.

— Tag icke alla mina barn, tag icke
alla mina barn! pep en ängslig röst i
busken.

— Asch, sa’ Nils, tar jag dem inte i
dag, så äro de vissna i morgon i alla
fall!

— Ja, men tar du alla mina blommor,
bär jag inga nypon i höst, pep busken
lika ängsligt, och bär jag inga nypon, är
hela det här året förfelat för mig.

— Sådant struntprat! sade Nils, men
han gick i alla fall och tog inga flera
rosor.

Ett stycke längre bort fick han syn på
Anders, som vallade bondens i Grankulla
kor nere på en äng.

— Hallå! skrek Nils från vägen.

— Hallå! svarade Anders.

— Kom upp hit, så ska vi leka,
ropade Nils.

— Kan inte, svarade vallgossen, jag
måste ovakta korna.

— A, de springa väl inte bort heller!

— Jo, de ä’ inne i potatisen eller
havren, innan du hinner blinka, sade Anders.
Se där ja!

Och i ett nu var han uppe och sprang
efter Rosagull och Belinda, som smugit
sig in i den gröna, saftiga havren.

— Vad den där gör sig viktig, sade
Nils förargad och gick med stora steg
vidare.

Om en stund kom han till en stor
präktig ek, som stod vid sidan av vägen.
Därunder var så skuggigt och svalt,
och gräsmattan såg så lockande ut, att
Nils kastade sig ned på den och sträckte
ut sig, så lång han var. A, det var
något till skönt!

— Du är en präktig gammal farbror,
du, sade Nils slutligen och tittade upp i
höjden mot ekens krona. Det måtte allt
ändå vara bra trevligt att stå så här
hela sitt liv utan att göra någonting.

— Icke göra någonting, brusade det
bland ekens blad. Du skulle stå här
du, och brottas om höstarne med
nordanvinden, när han kommer vinande över
slätten därborta, — du skulle stå här om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free