Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 (9 okt.) - Pojken som gick sin väg. Saga av Dagmar Nordenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våren och suga näring ur jorden till alla
kvistar och alla blad.
— Vad gör du för nytta med allt det
där arbetet? frågade Nils.
— Nytta, sade eken. Ja, om du visste,
hur många vandrare, som njutit av den
skugga jag givit dem under heta
sommardagar, — just som du gör nu. Och
ju större och starkare jag växer, dess
bättre blir min stam och mina grenar
att slöjda av, när jag en gång fälles till
marken.
Men nu rusade Nils upp med fart.
En hel liten trupp med myror klev upp
på hans ben, och en myra bet honom
på handen, så det sved riktigt
ordentligt.
— Varför ligger du här mitt i vår
väg, sade myrorna. Vi ha så bråttom
med att släpa strån till stacken, så vi ha
ej tid att gå krokvägar.
Då gick Nils därifrån ut på den
sol-heta landsvägen igen.
Det är då förskräckligt, vad hela
världen har för en brådska i dag, tänkte
han.
När han så gått en stund till, kom
han fram till sjötorpet. Där satt gamla
mormor på trappan och band buketter
och kransar av blommor, som lågo
avplockade bredvid henne.
— God dag, mor Anna, hälsade Nils.
Har hon också bråttom i dag?
— Ja, det har jag visst, Nils lille,
svarade gumman. Jag ska binda ihop alla de
här blommorna, som barnen ska sälja på
torget i sta’n i morgon, sen ska jag ut
och valla kon vid landsvägen, och i kväll
ska jag ut och söka smultron, som jag
ska sälja till hans mamma. Det är
gott, så länge man kan göra någon nytta
för sig, fast man är ett gammalt skrälle.
Och gumman band en stor vacker krans
av förgät-mig-ej med sina gamla, darran*
de händer.
Nils stod stilla och såg på.
— Sådana konstiga fingrar mor Anna
har, sade han slutligen.
— Ja — jag har haft värk i dem, Nils
lille. Se jag har fått arbeta och slita
hela mitt liv, ända sedan jag var en
liten tös, mycket mindre än Nils. — Jag
har gjort så gott jag kunnat, fast det
bara varit lera och strå jag fört fram
till Vår Herres hus.
— Vad menar mor Anna för någon*
ting? frågade Nils.
— Jo, — sade gumman, se jag tycker
det är, som om Gud håller på att bygga
sig ett hus här på jorden, och på det
får alla människor arbeta under hela sitt
liv. Och somliga kunna bygga så fint
med guld och diamanter, somliga med
riktigt gott och bra virke, men andra
stackare, sådana som jag, vi få bara
lägga på lera i springorna.
Det var ett konstigt tal, tyckte Nils.
Men så ställde han sig bredbent mitt
framför gumman, stack händerna i
byxfickorna och frågade: — Kan barn
också bygga på det där huset?
— Ja visst, kära hjärtandes, svarade
gumman. Nog kan man vara till nytta
och hjälp, fast man är liten, om bara
viljan är den rätta.
Mor Anna band ihop en stor grann
bukett av tjärblommor och prästkragar
med ormbunksblad ombring, och Nils
stod tyst och såg på. Då kom han
plötsligt ihåg sina smörgåsar, — de skulle
kanske smaka den gamla. Han tog fram
dem och bjöd henne.
— Tack så mycket, sade gumman,
men inte ska jag äta upp hans mat.
— Jo, var så god, sade Nils.
Då tog mor Anna smörgåsarna och
lät sig väl smaka.
— Det var riktigt rart, Nils lille, sade
hon. En sådan snäll mamma han har,
som ger honom så god matsäck.
— Hm, sade Nils bara och började
rita med en käpp i sanden, — det var
liksom han fick lov att taga sig till med
någonting. Det kändes nästan som när
han stod i skamvrån och hade gjort
något ont. Han började tänka på Brunte,
på eken, på gamla mor Anna. — Nej,
han kunde icke stå här, det blev så
oroligt inom honom.
— Adjö mor Anna, sade han, nu skall
jag gå hem och rensa bort ogräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>