Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25 (9 okt.) - Den gamle lantvärnsmannen. Av Vendela Emanuelsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämsta syfte var att lära de unga känna och
göra Guds vilja.
Småningom uppstodo skolor med särskilda
skolhus och särskilt utbildade lärare;
Ny-stedt var nu också gammal och kunde ej
arbeta lika mycket som förr. Men inte var
han utan uppgift ändå. Han var också
kyrkvaktare, och den sysslan fick han ha
kvar, även sen han ej kunde skcta den så
bra; alla tyckte ju så mycket om honom,
ingen ville ge honom avsked. Riktigt
prydlig såg han ut med sitt långa, vita hår, som
föll ner på båda axlarna, och sitt hederliga
ansikte med de goda ögonen. Alltid stod han
i den lilla gången, som ledde till sakristian,
och såg ut över församlingen, och det var
liksom han nedkallat välsignelse över den.
Och när några små barn skulle döpas och
Nystedt bar fram dopskålen av silver och
ställde den på altaret så stilla och
vörd-nadsfullt, kände man, att det var en helig
handling, som nu skulle utföras. Och när
han vid begravningar räckte fram den lilla
sko vein till prästen, skedde även detta på
ett sätt som bjöd stillhet och eftertanke.
Till kyrkvaktarens göromål hörde bland
annat att köra ut hundarna, som talrikt
brukade infinna sig i kyrkan i sällskap med
sina husbönder. Men detta var något, som
gubben Nystedt inte var glad åt. Nog fingo
vovvarna ostörda springa omkring på
gångarna en stund, kanske också både gnälla
och skälla och komma i delo med varann,
innan Nystedt redde sig till att ha ut dem.
Så kom han då äntligen med sin långa piska
och petade försiktigt till hunden med
skaftet samt gick långsamt efter honom hela
den stora gången, tills han fick ut honom
genom kyrkdörren.
— Nystedt är väl aldrig rädd för hundar?
frågade prosten en gång. Tänk bara, en
gammal soldat vara rädd för en hundi
— Ja se, svarade Nystedt, när jag
kommer ut till gårdarna sen, så känner de igen
mig, och då är det allt bäst att inte vara
ovän med dem.
Det var nämligen så att kyrkvaktaren
fick gå omkring i bondgårdarna och själv
bära upp sin lön, som bestod av en kanna
råg eller vissa kakor bröd från varje
hushåll; om han nu gjort sig till ovän med
hundarna, kunde han blivit anfallen eller
biten av dessa, när kan kom för att taga
ut sin lön, menade han. Därför kunde också
hundarna ibland få stanna kvar i kyrkan
under hela gudstjänsten, och det behövde
ju inte störa någon, tyckte Nystedt, att en
eller annan beskedlig hund låg tyst och
stilla under en bänk och sov.
Slutligen hörde till kyrkvaktarens
göromål att putsa ljusen under julottan. Tänk
nu inte på elektriskt ljus eller gas eller ens
stearinljus! Nej, det var talgljus man
använde på den tiden; kyrkvärdarnas hustrur
fingo stöpa dem till var jul, och i
ersättning erhöllo de bitarna som blevo kvar.
Talgljusen få alltid långa skav på veken,
och dessa skav brukade man ta bort med
en s. k. ljussax. Nå, gubben gick till
altaret och predikstolen för att putsa de ljus
som funnos där; de övriga kom han ej åt,
de fingo brinna bäst de kunde med sina
långa skav och lyste därför mycket dunkelt.
Det var alltid en nöjsam stund, när Nystedt
under predikan steg upp för trappan till
predikstolen med sin ljussax i handen. Ty
se, den där modärna inrättningen förstod
han sig inte på. Han klippte och klippte
i ljuslågan, men som han var rädd att gå
för långt ned och släcka ljuset, lyckades
han sällan komma åt veken. Slutligen
efter några misslyckade försök tog han till
med den gamla metoden, som han var van
att begagna, han vätte tummen och
pekfingret i munnen, nöp av det röda skavet och
stoppade sedan in det i ljussaxen. Man var
nu alltid litet sömnig i julottan, som där i
socknen begynte kl. 5 på morgonen, och
därför var det ganska trevligt med den där
lilla händelsen. Man blev mera vaken och
kunde sedan höra på litet bättre.
Så skötte gamle Nystedt sin tjänst ända
in i sena ålderdomen. Och när han
omsider blivit flyttad till det rätta hemmet hos
Gud, lämnade han ett tomrum efter sig på
jorden. Det var en saknad att ej längre
se honom på sin plats i kyrkan, och många
ha honom i minne än, fast det är flera
tiotal år sedan han levde här.
Det kunde väl anses vara små och
obetydliga de uppgifter han hade fått att utföra,
men eftersom han gjorde det samvetsgrant,
med trohet och kärlek, skall hans arbete få
sin lön, och det är värt att skattas högt, ej
minst därför att här var trohet i det ringa.
Aven den minsta sten i en byggnad är
behövlig och är till gagn, när den fyller sin
bestämda plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
