- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
150

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26 (16 okt.) - Det underbara. Av W. E. Björk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det underbara.

Av W. E. Björk.

Det var en gång en skomakaregesäll,
som hette Peter. Och honom var det
just inte mycket fyevänt med — det
tyckte både hans mästare och hans
kamrater. Om mäster satte honom till ett
arbete och sade:

— Gör detta, men gör det raskt, Peter!
så svarade han:

— Ja mäster, det skall strax vara
färdigt!

Men pytt blev det färdigt! När
mäster kom för att hämta skon, så hade han
inte börjat än.

— Peter, Peter, vad väntar du på?
frågade han.

— Hå, just ingenting, svarade Peter.

Men se då ljög han allt. För han gjorde

inte annat, stackare, än väntade hela
Guds långa dag. Han väntade på det
underbara. Och det borde väl var man
kunna förstå, att den som väntar på
det underbara, den ger sig inte tid att
hålla på med beck och tråd och sådant
lappri.

Men mäster förstod det inte, han. En
vacker dag gaf han sina gesäller lov —
alla utom Peter.

— Nej, du blir vackert kvar! sade
han till honom. Och så gick mäster sin
väg med sina gesäller, och dörren till
verkstaden riglade han om Peter. Den
hårdhjärtade människan! Där satt nu
Peter i sin ensamhet och ruvade över
sitt sorgliga öde. Om det åtminstone
inte hade varit så innerligen vackert
därute! Det var maj, det var ljus, det var
glädje överallt. Genom det öppna
fönstret trängde ljudet av skratt och glada
röster. Det var inte långt ifrån, att
Peter börjat gråta över läder och läst. Hur
skulle man kunna arbeta i ett sådant
väder! Det var inte lönt att bjuda till
en gång. Peter stödde huvudet i
händerna, stirrade framför sig och tänkte
dystra tankar.

Då skymdes plötsligt dagern i rummet.
Peter såg upp — och se! en stor fågel,
en den grannaste påfågel, hade slagit sig
ned på fönsterkarmen. Där stod han nu
och såg på Peter, och rätt som det var,
började han nicka med huvudet, gång
på gång, långsamt och majestätiskt. Och

innan Peter visste ordet av, så nickade
han tillbaka lika gravitetiskt som
påfågeln.

— God dag, min vän! sade påfågeln
med skorrande röst.

Peter trodde knappt sina öron.
Maken till detta hade man väl aldrig hört!

— Goddag, Ers Nåd! svarade han
stammande.

Då bredde påfågeln ut stjärten som
en väldig solfjäder i alla regnbågens
färger, kråmade sig och nickade belåtet till
svar.

— Du har urskillning, du! sade han
med samma skorrande röst. Jag såg
strax på dig, att du inte var av det
vanliga slaget. Vad kan du heta, min
vän?

— Peter, Ers Nåd, svarade gesällen
och bugade sig, alldeles yr i huvudet.

— Peter, min gosse, sade påfågeln
med djupt hemlighetsfull min, gå ut ur
staden i kväll vid solnedgången, gå till
ängen, som ligger vid sjön, och vänta
där på stranden!

— Vad skall jag vänta på? flämtade
Peter.

Påfågeln sträckte fram huvudet och
sänkte rösten till en viskning.

— På det underbara, svarade han.
Därpå lyfte han vingarna och flög sin
kos. Men Peter svängde arbetet i en
vrå och dansade runt av glädje. Vad
hade han väntat på hela sitt liv, om inte
på något sådant?

Nu gällde det bara att vara färdig i
rätt tid. Inte var det troligt, att mäster
skulle släppa ut honom förrän på sena
kvällen. Nej, här gällde allt att hjälpa
sig ut på egen hand. Och när man har
unga ben och ett fönster i rummet och
förresten litar på Vår Herres godhet, så
nog kommer man ut. Och ut kom Peter.
I en blink var han i sin kammare för
att göra sig i ordning till kvällens stora
tilldragelse. Det gällde att göra sig fin,
vem vet vad för folk han skulle komma
att råka. Kanske rent av en förtrollad
prinsessa! Peter tog på sina
helgdagskläder och satte en tuppfjäder i mössan.
Men det allra finaste var ändå hans
stövlar, det var den lön han fått i förskott
av mäster. De hade aldrig varit på,
och ändå höll Petter på i en timmes tid
med att blanka dem. Men så skeno de
också till sist rakt som solen båda två.

I god tid gav Peter sig av. När han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free