Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26 (16 okt.) - Det underbara. Av W. E. Björk - Små sägner om blommor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick genom stadens gator, vände lite
var sig om och sade:
— Nej, se på den!
Och Peter sträckte på sig och tänkte:
— Om ni ändå visste, vad för
märkliga ting jag kunde berätta!
Så kom han till stadsporten.
* — Varthän så här dags på kvällen?
frågade väktaren.
— Ja säg det, menade Peter.
— Nånå, svarade väktaren, laga bara
att han är tillbaka igen före solnedgången,
för då stänger jag porten.
— Stäng du gärna din port! Jag lär
inte behöva be dig öppna den igen, tänkte
Peter. Därpå vandrade han landsvägen
fram, tills han kom till ängen. Han
gick över ängen ned mot vattnet, satte
sig på stranden och väntade.
Alla vindar stillnade av så
småningom. Sjön låg speglande blank och
orörlig, ja, så klar, att Peter nästan tyckte
han kunde se himlens skiftande färger
klarare i dess spegel. Längst bort var
där ett rött band, som blev skarpare, ju
längre ned solen sjönk, och mitt i det
röda summo några små skyar, svarta
mot den lysande bakgrunden. Det röda
övergick i skärt, ett fält av finaste,
blekaste skärt. Men högre upp skimrade
det blå igenom; det syntes nästan grönt
bredvid det skära. Så tog det riktigt
himmelsblå vid, först det klara,
genomskinliga, sedan det blekare, töckenaktiga.
Då föll en plötslig skugga över vattnet,
och inga färger speglades där mer.
Peter såg upp — och se! en av de små
skyarna i väster hade kommit närmare
och närmare och seglade nu långsamt
fram över vattnet, som en ö i lufthavet.
Den sänkte sig ned mot stranden,
långsamt, långsamt, och framför den flög
den lysande påfågeln liksom för att söka
en landningsplats.
Mitt framför Peter sänkte molnet sig
ned. Det låg där och gungade på
vatt-vet, som ett skepp rider för ankar. Och
Peter såg på ön en fager värld med
skogars blåa dunkel och skimrande, ljusa
sjöar. Men ur skogens mitt reste sig ett
slott, bländande vitt med höga torn och
tinnar.
— Kom med, kom med! ropade
påfågeln och flaxade omkring Peter,
— Ja, visst, ja visst! svarade Peter,
och påfågeln flög ivrigt och beskäftigt
från honom bort mot slottet.
— Nu flyger han och anmäler mig!
tänkte Peter, och hans hjärta bultade.
Han såg på molnet — såg och såg.
Hur skulle en sådan mark kunna bära
honom, så lätt och luftig som den
marken var! Inte kunde han kliva på den
med grova stövlar — då skulle den rakt
gå i kras. Med svidande hjärta drog
han av sina stövlar, och lät dem stå
kvar, och i strufnplästen steg han
ombord på det seglande molnet, sagans ö,
där en aldrig anad härlighet väntade
honom . ..
Men när han väl stod på molnet, kände
han, att marken var fast och bar honom
mer än väl. Och med vemod såg han
tillbaka på sina stövlar, som stodo
skinande blanka på stranden. Nej, han
kunde då inte lämna dem kvar. .. med
ett språng var han på stranden igen och
grep dem . .. Men när han ville springa
tillbaka igen, hade molnet redan glidit
undan. Han skrek till:
— Vänta litet, nu kommer jag! Så
vänta då!
Men molnet höjde sig långsamt,
långsamt. Skogar, sjöar och slott försvunno.
Högre och högre steg molnet.
På stranden stod Peter med stövlarna
i hand och stirrade med tårfyllda ögon
efter molnet. Mot solnedgången, mot de
andra skyarna styrde det långsamt,
långsamt. Och efter flög påfågeln skriande.
Små sägner om blommor.
Krysanthemum.
1 en stor, mörk skog bodde en fattig man
med sin hustru. Då mannen en julafton
var på väg hem, såg han en liten gosse
ligga i snön. Han tog nu den lilla i sina
armar och bar honom hem till ^in hustru
och sina barn, och då alla kände
medlidande med den lilla ensamma främlingen,
delade de gärna sin fattiga julkost med honom.
Den lilla gästen stannade hela natten i
hyddan, men nästa morgon försvann han,
sedan han först uppenbarat sig som det lilla
Jesusbarnet.
Då mannen nästa gång gick förbi det
ställe i skogen, där han funnit barnet, växte
där de härligaste blomster i snön. Mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
