Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27 (23 okt.) - Kiselstenen. Av Otto Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 Hn^l ix7rad läsning förde unga
N:r 27. (23 okt.)
Redaktion:
Stina Quint.
Lilly Hellström.
(1912) Årg. XXI.
K1SELSTENEN
AV OTTO WITT.
— Nej, vad den är vit och rund och
rar, utropade lille Walter, när han en
dag fann en kiselsten i trädgårdens
sandade gång.
Det hade just regnat, och kiselstenen
blänkte vit i gruset.
Med stenen i handen sprang han strax
till sin mamma för att visa henne den.
— Se, se, ropade han, stenarne ha
lagt ägg!
Walters mamma skrattade och sade, att
inte var kiselstenen något ägg; det var
en vaiilig gråsten bara.
— Ja, men varför är den så rund och
glatt?
Det visste inte Walters mamma.
— Den är lik en riktig stenkula, tänkte
Walter, nästan lika rund, och så satte
han sig på gräsmattan, fast den var
fuktig, och kiselstenen höll han i handen.
Rätt som det var, började den lilla
stenen att tala, och allt annat var så tyst
och stilla, att Walter hörde allt vad den
sade.
Det var en underbar saga den talade om:
— Jag har inte alltid varit så här
liten och glatt och rund, började stenen.
— Har du inte? frågade Walter
förvånad.
— Nej då. En gång var jag mycket
större än hela villan här.
Gossen såg tvivlande ut.
— Jo, det är alldeles sannt. Då var
jag en del av ett mycket stort berg, långt,
långt uppe i norr, kan du tro. Men hur
det gick, så verkade sol och vatten och
is och snö på bergets sida, just där jag
satt. Först blev det en liten spricka,
bara en liten en. Om sommaren och
hösten sipprade det ned vatten i den
sprickan, och när det vattnet frös till is
på vintern, blev sprickan större och större
år efter år. Och slutligen, en vår, då
isen smälte, föll jag ned utefter bergets
sluttning. Då var jag så stor, som du
är nu.o lille Walter.
— A! tyckte gossen. Var du rund
också då?
— Nej, visst inte! Jag var spetsig och
kantig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
