Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27 (23 okt.) - Kiselstenen. Av Otto Witt - Gossen, som ville bliva god i sitt hjärta. Av Farbror Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det var konstigt, sade Walter och
såg tvivlande på den lilla klotrunda
stenen i handen.
— Jo, du. Jag har varit med om
mycket i livet, kan du tro. — Jag föll
ned i en flod, som brusade fram
alldeles invid bergets fot. Flodens vatten
skvalpade om mig, mindre stenar, sand
och grus, som följde strömmen, slogo
emot mig, och mina skarpaste kanter
sletos av. Jag blev rundare och rundare,
och en vacker dag, utan att jag visste
ordet av, växte floden hastigt, och vips
rullade jag, rullade och rullade och blev
så ännu rundare och naturligtvis också
mindre. Så stannade jag med ett
väldigt hopp — jag hade slungats ned för
ett vattenfall. Vattnet skummade högt
och fräste och väste.
Nu kom det en tid av lugn. Och så
blev det vinter — en lång, lång vinter.
Det var istiden9 har jag hört sedan, och
då låg det ett väldigt lager av is över
hela Sverige. Och hela denna ismassa
rörde sig mot söder. Jag fattades också
av den. Den höll mig så fast, så fast i
sin kalla hand. Jag slets mot
bergklippornas hällar, rullade och blev mindre
och mindre.
— Hur stor var du då? undrade Walter.
— A — som ditt huvud ungefär. —
Den där långa vintern tog slut i alla fall,
och när jag åter såg solen skina, låg jag
i en stor hög av andra runda stenar.
Så bröt en flod sig igenom stensamlingen
och förde oss med sig nedöver. Ater en
gång kände jag att jag föll, men denna
gång var det ej utför ett vattenfall utan
i en mycket märkvärdig grop i
bergväggen, som bildade flodens ena strand.
— En grop?
— Ja. De kallas jättegrytor dessa
gropar. Vattnet går runt, runt inne i dem
och stenarne, som fallit ned, slungas mot
väggarne i gropen. Härvid slitas både
väggarne och stenarne; gropen blir
djupare och djupare och stenarne mindre
och mindre.
— Jag förstår, sade Walter. Men hur
kom du upp igen ur gropen?
— Jag blev så liten som ett hönsägg,
och ännu snurrade jag bara runt, runt.
Så blev jag som ett duvägg, och just då
växte älven så kraftigt, att en häftig
virvel kastade mig upp ur jättegrytan, och
jag fortsatte att rulla och rulla. — Nu
fördes jag långt, långt bort, och slutligen
s^g jag det stora, blåa havet framför
mig. Jag låg i flodgruset som
havs-sand. Vågorna sjöngo och dansade och
visste besked om mycket, kan du tro;
och jag fick lära mycket, som jag ej
förut vetat. Och här gungades jag och
slets till min nuvarande storlek — ett
sparvägg.
— Men hur kom du hit i
trädgårdsgången ända från havet? undrade Walter.
— Det är alls inte jag, som har
kommit hit utan havet, som gått bort
härifrån, genmälde stenen.
— Vad menar du?
— Landet har höjt sig. Här var
förut havsstrand, nu ligger havet flera mil
borta.
Walter såg fundersam ut.
— Jaså, sade han, det var konstigt
det där. Men — kunde du inte ha
blivit ännu mindre än du är?
— Joo då, svarade kiselstenen, jag har
millioners billioner systrar och bröder som
äro mycket mindre än jag. De voro
antingen ej så hårda som jag, eller de
sletos mera. Den där sanden, som din
mamma använder för att skura koppar med,
det är mina mindre syskon det.
— Jaså! Äro de de minsta?
— Nej då, visst inte. De allra, allra
minsta föras av floden långt, långt ut i
havet. Här sjunka de sakta till bottnen
och bliva lera. Alla lerkrukor äro gjorda
av mina allra minsta bröder och systrar.
— Det var besynnerligt, tyckte Walter,
men i detsamma var det någon som
ropade: — Walter, Walter! Jag tror du ligger
och sover i det våta gräset!
Och Walter vaknade med den lilla
kiselstenen hårt sluten i sin knubbiga hand.
-*§*-
Gossen, som ville bliva
god i sitt hjarta.
Av Farbror Frans.
Han var vaken och pigg Nils. När han i
skolan hörde talas om duktiga människors
bedrifter, blev han lysande glad i sina ögon
vid tanken på att han själv en gång skulle
kunna bli en sådan där präktig karl.
En dag fingo barnen i hans skolklass
skriva en uppsats om vad de allra helst ville
bli. Av flickorna ville några bli sömmerskor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
