Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29 (6 nov.) - Nissegården i Olla-berg. Av Elin Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nissegården i OUa-berg.
Av Elin Waldén.
Nu tänker jag berätta för dig om den
roligaste veckan under hela året och vad som
hände Tyra och Kristina under en av de
märkvärdiga dagarna i den veckan.
Du skall kanske se på mig med stora
förvånade ögon, och helt förlägen skall du fråga
mig, när den infaller, och då skall jag taga
dig om huvudet och med skrattande ögon
skall jag försäkra dig, att Idet äx den sista
veckan före julaftonen.
När du får höra det, känner du dig helt
skamsen över iatt du inte !haft reda på en så,
enkel sak.
Men på Strandkulla veta allesamman av det,
Tyra ochj Kristina och faster Johanna och
Agata och kisse och hundlen och ankorna.
Allihopa veta de mer än du. Kan det inte
vara förargligt!
Tyra och Kristina få fira julen hos
faster Johanna, och det ha de gjort många år
förr.
Det är, som bodde julen ute pä Strandkulla,
och varje gång, dJe komma dit, möta de henne
redan i trappan. Det luktar lack i hela
huset, och hemligheterna gå på tå i vinklar och
vrår, och det är eld i bakugnen, och faster
Johanna skriver julrim mitt i kakvispningen.
Så komma småflickorna farande och vilja ha
sysselsättning. — Kunna vi inte hjälpa diig
meid något, faster Johanna? utbrista de.
Och faster Johanna “ blir fundersam. Hon
tänker på det som är undangjort och det
som ännu bör göras. Och hon räknar på
fingrarna: »grahamsbröd, skorpor och limpor.»
— Ja, varför inte, säger hon; — ni kunde
gärna gå i källaren och plocka upp en korg
potatis. Om ni hittar på några ruttna, så
väljer ni ut dem i en annan korg för kossorna.
De äro inte så nogräknade som vi,
läckergom-mar.
— Men faster, säger Kristina, det är ju
alldeles mörkt i källaren.
— Kära barn, ni tar en lykta med er! —
—i Men om den slocknar på vägen, faster,
invänder Tyra, också hon litet bekymrad.
— Sådana små sjåp, båda två! utbrister
faster Johanna smått harmsen. Man får lov
att övervinna sig, om man Vill bli nyttig och
duktig som stor.
Tyra tänker på att hon är 10 år nu, och
vid den åldern får man lov att duga till något.
Därför biter hon ihop tänderna och försöker
uppmuntra Kristina, som sitter och smågråter,
mera av motvilja för själva uppdraget än av
rädsla.
— Knyt en duk på huvudet, Kristina, och
tag kappan på dig, så ge vi oss i väg. Jag är
strax färdig!
— Ni ska välja ut de största potatisarna, de
passa bäst för skalning, upplyste faster, medan
hon tog ned lyktan och tände på ljuset. Tyra
bar lyktan och Kristina den stora
källamyc-keln, och med små hemliga suckar gingo
flickorna ut ur den ljusa stugan, utför backen
och bort till den långa källargången, som
man måste gå igenom för att komma till själva
källardörren.
Källaren var dels grävd i jorden, dels
insprängd i Olla-berg, det stora, höga
berget, som flickorna kände så väl till, sedani
den festliga midsommarkvällen.
Tyra tog den stora, tanda de nyckeln och
försökte vrida upp låset, men det lyckades
inte. Kristina kom nu till hjälp med sina
små ivriga fingrar. Hon hade så ofta varit i
källaren med Agata, som kokade deras
mat, diskade och städade och matade
kossorna och ankorna och grisen. Och
Kristina lade sitt förkläde om den stora
nyckeln och vred om. Och ganska riktigt.
Dörren var uppe i detsamma. Flickorna
ställde en vedklabb framför den, så att den ej
kunde slå igen, och så gingo de in.
Där inne var rummet delat i flera stora
avdelningar eller lårar. I en fanns kålrötter, i
en annan potatis. Lyktan lyste svagt, och
flickorna plockade och valde med bråskande,
bekymmersam iver, och däremellan kastade
de ett förstulet öga på dörrn. De voro liksomi
rädda, för att den skulle ha något ont i
sinnet.
Så småningom blevo de dock hemmastadda
och fortsatte nu sitt arbete med en viss
trygghet. |
Snart ha vi korgen full, Tyra. Försök lyfta
på den! Den är ganska tung.
Å ja, men ser du, jag orkar i alla fall flytta
den ett gott stycke.
Men just i detsamma Tyra gjorde
försöket kom en väldig vindstöt och slog igen
dörren, och av det häftiga luftdraget slocknade
lyktan.
Flickorna skreko högt av förfäran. De
stupade över korgen i sin iver att treva sig fram
till dörren. De bultade på den, ropade högt:
— Agata! Agata!
Men ingen svarade. Mörkret stod som en
vägg runt om dem, och tystnaden förökade
mörkrets makt, tyckte flickorna, som skälvan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
