- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
167

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29 (6 nov.) - Nissegården i Olla-berg. Av Elin Waldén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

de av förskräckelse stodo och höllo varandra
om halsen. Slutligen sade Tyra viskande:

— Hur kunde dörrn flyga i lås, tror du?

— Det förstår jag inte alls, men kanske
var det en stormby. Annat kunde väl ej
sopa igen en så tung dörr. Men kära Tyra,
vaå ska vi nu göra?

— Vi måste ropa och bulta! kanske Agata
kan höra oss, när hon går ned till ladugården
för att mjölka.

Och flickorna ropade och bultade, höllo
upp och lyssnade, gräto en vers, och började
så ipå nytt. >

Men ingen hörde dem. Endast vinden ven
genom havreskjulet, och vindflöjeln gnisslade
på den resliga flaggstången.

— Tänk, om vi skulle vara alldeles tysta
en stund, så kunde vi kanske höra Agatas
steg, då hon går förbi, och då skulle Vi
båda två skrika av alla krafter.

Sagt och gjort. De kröpo tätt intill varandra
i potaslåren och sutto alldeles stilla och höllo
varandra i hand.

De hade suttit så: mycket länge, tyckte
de själva, då de hörde knarrande steg och
sågo ett svagt ljussken, men diet var
besynnerligt, det kom icke från dörren, tyckte barnen.
Hade de blivit alldeles vett villa i mörkreit,
eller var detta ett trolleri?

— Agata, Agata, vi ha blivit instängda i
källaren, skreko de av alla krafter, men ingen
svarade, ehuru det föreföll flickorna, som
stegen kommit närmare, och ljusskenet vuxit.

Slutligen upplystes källaren av ett svagt ljus,
och i skenet urskilde flickorna en liten
besynnerlig figur med gul kalvskinnströja, gula,
spetsnosiga stövlar och en gul toppmössa på
huvudet samt en stor mjölsäck på ryggen.
När han hann fram till dem, lade han ned
säcken, torkade svetten ur pannan och
nickade som till hälsning. Han såg välvillig ut,
den besynnerliga lilla främlingen, och
flickorna kände sig nästan lättare av att få en
kamrat i olyckan.

— Vart äro små flickorna på väg? inledde
han höviskt samtalet, i det han satte sig på
mjölsäcken.

Flickorna ville inte låtsa om sin
förskräckelse och sitt missöde, utan Tyra svarade helt
lugnt, som om det varit den naturligaste sak
I världen: — Vi sitta bara här en stund
och vänta på Agata, som skall ta upp dörren
åt oss, när hon går förbi för att mjölka.

— Jaså, sade den besynnerliga främlingen,
då har ni god tid på er, ty hon hinner inte
ännu på en stund.

— Hur vet du det, du? undrade Krestina.

— Jo, när jag gick förbi med min mjölsäck,
så hörde jag just frun säga till Agata: ’Har
du tid att hjälpa mig med vispningen en
stund? Jag är så trött x armen!’ Och så
tog Agata vid.

— Vad skola vi då ta oss till! utbrusto båda
barnen på en gång.

— Kan ni inte komma hem till mig på en
stund! föreslog den gule gästvänligt.

— Men vem är du då egentligen? dristade
sig Tyra att fråga.

— Känner du inte mig? Jag är en
nisse-gosse från Nissegården i Olla-berg.

Flickorna sågo häpna på varandra.

— Finns det en gård i Olla-berg?

Nej, men så okunniga de kunna vara, de
små flickorna, om en så stor gård i
självaste hemsocknen.

— Nå, vad heter du då? undrade flickorna,
som nu alldeles glömde sin rädsla för sin
nyfickenhet.

— Jag heter Saffrans-nis^e till Olla-berg.
Låter det inte gentilt, va’ sa’? sade han och
klappade sig förtjust på kal vskinns tröjan.
Kom bara hem till gården med mig, så skall
ni få se på storstiligt!

— Men om Agata går förbi under tiden
framkastade Kristina. I

— Jag har fina öron, ska små flickorna
veta; jag hör nog, när hon går förbi, och då
skall jag säga till, så ni inte försummar er.

Sagt och gjort.

Saffrans-nisse gick förut och flickorna efter.

—> Ni ska bara följa mig tätt i spåren, så
går det bra! uppmuntrade han. Småtöserna
behöva inte vara rädda, om också gången är
smal; jag är förtrogen med vägen.

— Är det lång väg till Nisse-gården?
undrade Kristina.

— Det är aldrig lång väg till den gården,
där man har roligt, upplyste nisse-gossen.

Och allt som den smala gångstingen krökte
och slingrade genom berget, blev den
bredare och bredare, och ljuset, som först var ett
litet flämtande sken, blev starkare och klarare
ju mer hål vägen växte i bredd och höjd.
Och plötsligt stodo de förvånade flickorna vid
en väldig, gyllene port.

Saffrans-nisse drog fram en guldnyckel ur
bröstfickan på kalvskinnströjan och låste upp
porten.

— Småtöserna ska inte vara förlägna!
uppmuntrade han, i det han sköt in dem i en
väldig stuga.

Men flickorna kände sig alldeles
förskräckligt förlägna, trots nisse-gossens välvilliga
försäkringar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free