- Project Runeberg -  Folkskolans Barntidning / 1912 /
171

(1892-1949)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30 (13 nov.) - Nissegården i Olla-berg. Av Elin Waldén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men nu ha vi inte tid att planera om nästa
år. Nu måste vi taga ihop med! det stora
julbaket.

I Nisse-gårdens väldiga bakugn flammade
redan en sprakande brasa, och i jättestora
tråg jäste degar, gula av saffran, medan
nisse-moran lyfte fram och skurade bakbord av
glänsande björk och fästade det vita förklädet
om sin silverfransade tröja. Hon kände på
degen och kavlade upp ärmarna.

— Seså, pojkar, sade hon uppmuntrande,
nu gäller det för oss att vara flitiga.

Och strax sprungo nisse-gossarna fram, två
och två, lyfte in plåtarna, smorde och
mjölade, och nisse-moran själv bakade julnissar.
De blevo gula och granna med! en grinande
mun och två svarta blanka korintögon.

Tyra och Kristina stodo helt försagda och
nyfikna och åsågo all denna iver och
arbetsamhet, då nisse-moran plötsligt kallade på
dem.

— Kom hit flickor, så, får ni hjälpa till!
Tyra får smörja de jäsande nissarna med
äggula och vatten, och Kristina får lä,gga in
korintögon, så slipper jag det besväret.

Strax voro flickorna i farten. Rädda voro
de att inte kunna göra den skickliga
nisse-moran ji lag och inte hinna undan med arbetet
men flitiga och ivriga som de voro, gick allt
som en dans. Kristina var [u så liten, att
korinterna kanske ej alltid fingo sin riktiga
plats, men alla nissarna fingo ögon, och1 det
var huvudsaken.

Så kom nisse-husbon’ själv och tog hand om
gläddningen, och plåtarna försvunno en efter
en i den väldiga bergugnen, den, som var så
stor, att man kunde köra in i den med häst
och vagn.

Och när kvällen kom och nisse-moran satt
med sina flitiga händer i kors, då lågo
tusental gula, svällande julnissar i höga
travar på det röda granitbordet.

Och julbocken kom in med) sin kritpipa i
mungipan, och han gladde sig över de rika
förråden, men barnen undrade i tysthet över
vem som] skulle äta upp all denna
välfägna-den, ty så mycket julnissar Jhäde de aldrig sett
förr.

De undrade också, om julbocken khnde ha
nånting med saken att göra. Och ganska
riktigt. Skedde det någonting besynnerligt, så
kunde man vara viss om att julbocken hade
sitt finger med.

— Det blir många rödkindade flickor Och
många raska gossar, som få mumsa på
saff-ransbröd, innan allt det här ar uppätet, sade
julbocken mysande, i det han tog pipan ur

munnen och knackade den torr mot järnet
i sin stövelklack.

I detsamma slog han upp stugudörren,
öppnade den gyllne grinden och ropade inå(t
stugan: — Hej, vetebröds-nissar! nu blir det
tid för er att ge er av.

Tyra och Kristina så,go nu med häpnad, hur
alla de bakade julnissarna sprungo upp från
bordet och ut genom dörren, bort genom
grinden, ut på snöfältet och bort över skaren.
Tusende och åter tusende små fötter kilade
över de Vita vidderna, under de strålande
stjärnorna.

Och i dörren till Nisse-gården stod
julbocken och gnuggadle sina händer av belåtenhet,
och välviljan göt sig som ett sällsamt ljus över
hans gamla, goda anlete i det han sade:

— Glädje! glädje med er, där ni löpa med
julbud till människorna.

—1 Aha! tänkte flickorna, där !de stodo häpna
i sin vrå, nu förstå vi, varför vi alltid blivit
så glada, när faster kommit hem från
lanthandeln med julnissar i korgen. Nu veta vi,
att fastän nissarne bara göra sig till och ligga
styva och stolta på handelsmannens hylla,
så bära de med sig hela Nisse-gårdens glädje
och rolighet.

I detsamma lade nisse-gossen handen kring
örat och lyssnade; hans ögon så1go långt bort
över berga-gården, och hans öra uppfångade
fjärran ljud.

—i Seså ja, — sade han, sedan han kommit
till sig igen — nu är kakan på Strandkulla
färdigvispad, och nu hör jag Agatas steg
springa utför backen mot ladugården. Nu
få små flickorna skynda hem.

Genast nego flickorna för gammelfolket i
Nisse-gården, och julbocken klappade dem
på kinden och lovade, att på julkvällen skulle
han komma med en gåva till faster Johanna.

Och Saffrans-nisse tände sin lykta och
ledsagade ’dem genom den mörka gången, som !nu
blev smalare och lägre, ju längre de hunno
och till sist mynnade ut i potatiskällaren.
Och han svängde sin luva, höjde lyktan till en
sista hälsning och var borta i detsamma.

Nu hörde också flickorna Agatas steg. De
bultade och ropade, och så var dörren uppe
i ett ryck, och de stodo med sin tunga
potatiskorg ute på v^gen.

— Ja, vi gissade nog, frun och’ jag, att det
blivit spektakel med dörrn, när ni dröjde
så länge, sade Agata, i det hon låste igen
källardörm efter barnen.

Men de svarade henne intet, togo blott
korgen mellan sig och störtade uppför den branta
källarbacken och in genom dörren, och där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 3 15:21:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fsbt/1912/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free