Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31 (20 nov.) - Kung Valdemar och lilla Margareta. Historisk sägen, upptecknad av J. C. v. Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon bodde alltjämt hos sin moder
inom det mörka, fuktiga slottets tjocka
murar, men hon var ej en fånge som
den stackars drottningen. För den lilla
prinsessan öppnades slottets stängda
portar, och hon fick ströva omkring i skog
och mark, plocka blommor och bär och
lyssna till fåglarnes sång.
Till modern återvände hon dock alltid
gärna. Mörkret och fukten inomhus
skrämde henne ej. Också där inne gick
det bra att leka. Ingen lek var henne
dock så kär som nöjet att sitta på
moderns knä och lyssna till berättelser om
livet vid kung Valdemars hov, om
tor-neringar och glada fäster, om bålde
riddare och ädla jungfrur — eller om
minnen från moderns egen barndom m. m.
Och drottning Helvig var ej sen att
berätta. Att från den mörka och tunga
verkligheten sätta sig in i minnet av
flydda, lyckligare dagar var för henne
en lisa, om denna lisa än ofta slutade
med ymniga tårar.
Lilla Margareta funderade allvarsamt
över vad hon såg och vad hon hörde.
Varför gick modern aldrig ut i skogen?
Varför suckade och grät hon så ofta? —
Varför kom aldrig kungen och hämtade
dem tillbaka till sitt hov, så som modern
en gång hade sagt, att han kanske skulle
göra? — Ja, det var en hel mängd
frågor den lilla flickan ville hava svar på,
men svaren blevo korta och avvisande.
Barn skulle ej vara frågvisa, hette det.
— Och hon upphörde att fråga men ej
att undra och fundera. — Så försökte
hon att trösta och uppmuntra. Hon
torkade bort moderns tårar med sina små
händer; hon smekte det sorgsna
ansiktet; hon plockade blommor och »gjorde
fint»; hon bjöd till att vara lydig och
snäll, men intet hjälpte. Och småningom
började lilla Margareta få en aning om
den rätta orsaken till moderns sorg, —
att hennes kunglige fader »varit stygg»
mot sin drottning.
Då hände en dag, att konung
Valdemar var ute på jakt. Han tyckte om
att rida fort och sprängde av med sin
eldiga fåle långt framom sina
följeslagare, så att han inom kort’ befann sig
ensam långt inne i skogen, som just stod
i försommarens första fägring.
Konungen var den dagen ovanligt ljus
och glad i hågen och som han hade
mycket sinne för naturskönhet, njöt han
i fulla drag av vad han såg omkring sig.
Han hejdade sin häst och lät den gå
långsamt framåt, under det att han själv
med välbehag inandades doften av de
nylövade träden och ångorna från den
av solbadet uppvärmda,
blomstersmyc-kade marken.
Bäst han så red, fick han se en liten
flicka titta fram mellan buskarna. Hon
var klädd i en grå vadmalsklänning och
en liten huva, så som barn den tiden
brukade vara klädda.
Han hälsade vänligt på henne, och hon
steg fram och neg djupt för den okände
ryttaren. Att det var konungen, hade
hon ej aning om, men att det var en
ståtlig och förnäm herre var ej svårt att
se, inte ens för den lilla oerfarna flickan
i skogen. Konungen var road af att se,
hur uppmärksamt de klara och kloka
barnaögonen betraktade honom. Han
höll inne sin häst.
— Vill du rida? frågade han.
Ja, visst ville hon det!
Han lyfte upp henne och satte henne
framför sig på hästen. Han undrade,
om hon var rädd. Nej, utan en skymt
af räddsla satt hon där trygg och
belåten, fastän det var första gången, hon
befann sig på hästryggen. I den flickan
var det gott gry, tyckte kung Valdemar.
— Vart ska vi rida? frågade han
skämtsamt.
— Till konungens hov, svarade den
lilla allvarsamt och bestämt.
— Vad vill du där? sade konungen
leende.
— Jag skall bedja konungen vara snäll
mot min moder, drottning Helvig.
Konungen studsade.
— Är du drottning Helvigs dotter?
frågade han.
— Ja, drottning Helvig är min moder
och kung Valdemar min fader. Själv
heter jag Margareta av Danmark.
När konungen fick höra, att det var
sin egen lilla dotter han hade framför
sig, vart han både glad och rörd. Han
slöt henne i sin famn, talade om vem
han var och lovade att bliva »snäll».
Och detta höll han som en hel karl.
Drottning Helvig insattes i alla sina
rättigheter såsom gemål och drottning. —
Vid konung Valdemars hov uppfostrades
nu den lilla Margareta för det höga kall,
som väntade henne. Hon fick ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
